Nä

Nu är jag snart inte mammaledig längre. Och jag är inte heller någon bloggtyp. Egentligen. Tror jag.

Hej svejs.

Regn

Ibland är det så skönt med regn. Det tvättar själen och lämnar en så skön och frisk känsla efter sig.

Och så hade jag glömt hur roligt det är att plaska i vattenpölarna! Och viktigt, att man inte missar en endaste en!

Jag är lyckligt lottad

En klok person sa en gång att man skulle fokusera på allt som man är tacksam för, och så får man ett bättre liv. Jag tror att det ligger mycket i det.

Idag är jag tacksam för min familj. Min fantastiske make, som alltid ställer upp och stöder mig vad det än gäller. Mina fina fina barn, som är friska, och mina.

Alice, som är finurlig, smart, snäll, uppmärksam, vacker. Strålande helt enkelt.
Vincent som är som en liten buddha, glad, glad, glad och lite tjock. Och vilket leende han fyrar av mot var och en som möter honom.

Jag är så tacksam för min familj, vad skulle jag vara utan dessa tre personer som berikar mitt liv så mycket att jag inte ens kan sätta ord på det?

Tack!

Maskrostider

Nu är det maskrostider. De gula små solarna lyser mot mig vart jag än vänder mig och viskar försynt att

nu är det sommar nu är det sommar det är början på den härligaste tiden på året, sommar och så mycket av sommaren fortfarande kvar

Alice plockar blommorna så fort hon kommer åt:

mamma, jag har plockat blommor till dig, de här två är till dig och de här två är till pappa

och jag övar mig i att släppa taget. Jag tänker på min konsert t-shirt från Whitney Houston konserten när jag var... 10? Den som fick runda små prickar över hela tröjan, från maskrosskaften, den där vita saften som bara inte går att få bort.

nej Alice, lägg inte blommorna på Vincents byxor, inte på mina kläder, nej inte där

och vad spelar det egentligen för roll om Alice kläder får prickar på sig? Jag tänker igen på den där tröjan, som jag älskade så hett, min första konsert, som blev helt och hållet förstörd. Men kommer Alice tre-och-ett-halvt att bry sig, eller är det jag som bryr mig?

Jag sitter och tittar ut genom fönstret på verandan och tittar på maskrosfröna som flyger, det är som snö som virvlar runt, och det är vackert vackert vackert. Alice plockar bollarna så fort hon kommer åt:

mamma titta här, man kan blåsa på dom här bollarna, förstår du?

Ogräs eller inte, jag gillar maskrostider.

Att vilja ha

Jag har haft lite datorpaus. Eller snarare datorrestriktion. Det har blivit för mycket av det goda (onda?) och jag mår inte bra av det. Så därav torkan när det gäller inlägg. Plus att jag givetvis har levt i nuet och faktiskt struntar blankt i att man "ska" uppdatera sin blogg med jämna mellanrum.

Nu sitter jag här och reflekterar över det här med att vilja ha saker. Jag märker så tydligt på mig själv att jag vill ha det jag ser. Jag hänger en del på ett forum som heter Sjalbarn. Det är ett helt fantastiskt gäng tjejer och några killar som pratar om allt möjligt, mycket sjalar (såna man bär barn i) men också så mycket mer om har med föräldraskap och barn att göra. Och lite annat. Hur som helst, när jag hänger där mycket märker jag plötsligt att jag får ett sug, ja ett begär, efter nya vackra sjalar (fastän jag har flera stycken redan). Eller tuffa tygblöjor (fastän vi har så många som behövs). Eller en overlocksymaskin. Men när jag inte är där, så blir allt sånt oviktigt (utom symaskinen, för nu har jag köpt på mig en massa tyger som jag vill sy barnkläder av, och min vanliga maskin klarar inte det).

Jag vill ha det jag ser. Nu sitter jag och drömmer om min trädgård. Jag älskar min trädgård, den är en oas i min ibland så kaotiska värld. Men så lägger jag händerna på ett trädgårdsmagasin, surfar in på ett trädgårdsforum, och plötsligt vill jag ha mer. En altan, en pergola, en damm, en mur, ett plommonträd.... Fastän vi egentligen klarar oss väldigt bra på precis det vi har.

Jag känner mig väldigt ytlig och materialistisk när jag drabbas av det där ha-begäret, men på nåt plan finns ändå tanken att mitt liv skulle vara lite lite bättre om jag hade allt det där. Jag tänker på vårt samhälle idag, vissa kallar det konsumtionssamhälle. Vi pumpas hela tiden fulla med budskap om att vi skall köpa, konsumera, ha mer, mer, mer. Och så längtar jag efter en paus. En semester mitt in i djupaste skogen där inga såna budskap når mig. Där jag får vila från mitt habegär.

Jag vill inget ha. Eller jag vill i alla fall att det vore så.

Leva i nuet

Livet. Familjen. Barnen. Jobbet. Livet. Drömmarna. Besluten. Barnen. Tiden.

Jag funderar över en massa saker just nu. Och kommer inte fram till några bra svar. Men jag fick rådet av en klok person att leva i nuet.

Så nu gör jag det. Lever. I. Nuet.

I mitt nu är det ganska mysigt. Jag har en son som storskrattar när han ser mig.

Jävla Mc Donalds

Ja. Ibland äter vi på McDonalds. Jag har lite ont i magen varenda gång, men det händer. Det är inget jag kan stå för, det är skit, men ibland åh så bekvämt. Länge visste inte A, tre och ett halvt år, vad pommes frites hette, utan sa "såna där pinnar". Jag tyckte att det var rätt skönt, hon var inte helt förstörd i alla fall.

Idag satt vi i bilen och hon fick en påse minimorötter att snacksa på. Och genom en inte helt osökt tankekedja säger plötsligt A:

Mamma, McDonalds har mycket godare mat än vi har hemma.

Hjälp. Fan. Skit. Nu är det kört, nu kommer alla få veta att jag inte bara är en dålig kock utan också en dålig förälder som tar mitt barn till McDonalds och ger henne tomma kolhydrater. Tomma välsmakande kolhydrater tydligen.

Mamma hörde du inte vad jag sa? Jag tycker att McDonalsd mat är godare än vår mat.

Vad svarar man på det? Jo, jag hörde, men jag blir lite ledsen när du säger så.

Var inte ledsen mamma, jag tycker om vår mat hemma också. Bara det att det är ännu godast på McDonalds.

Från och med nu inför jag McD-stopp. No more. Och nu går jag och lagar linssoppa.

Glass funkar alltid

Ben and Jerrys. Cookie dough.

Att deprimera?

Om man kan bli deprimerad och någonting kan vara deprimerande så borde det ju i rimlighetens namn finnas ett verb som heter att deprimera. Eller?

Just nu känner jag mig hur som helst rätt deppad. Är det för att min kexchokladbebis ("go och glad") plötsligt är gnälligare än hela Örebro? Eller för att jag ska börja jobba om drygt tre månader? Eller plötslig åldersnoja och en känsla av att jag inte har åstadkommit något och bara förslösar min tid utan att göra något bestående? Eller är det helt enkelt våren och ovana vid riktigt dagsljus som skapar nån slags bakis-symptom?

Ja, jag vet att det är orättvist att ens använda ordet deprimerad, när det finns så många som är deprimerade "på riktigt", med diagnos och antidepressiva medel och hela faderullan. Men ärligt talat, spelar det någon roll? Jag vet också att det bara är upp till mig att förändra den här känslan, och det gör ju inte saken lättare direkt. Jag känner mig helt enkelt ruggigt otillräcklig just nu.

Nu ska jag amma min lilla örebroare och se om det hjälper med lite oxyticinknark.

Oinspirerad

Vad inspirerar DIG?

Varje dag

Varje dag, gör något för en annan människa
Varje dag, gör något för dig själv
Varje dag, gör något för världen

Så blir varje dag, en bättre dag.

Vem skall DU glädja idag?

Sopade gator

Idag har de sopat gatorna här där jag bor. Det dammar och bullrar av traktorer och lastbilar som drar ikring och hjälper våren på traven.

Det är nog det allra bästa vårtecknet för mig, sopade gator. Får mig att längta efter att åka inlines. Eller bara ta en lång promenad i vårkvällen.

Vår.

Våren, oh the joy

Varför blir allt så mycket lättare när det blir vår? Det blir varmt, ljust, och plötsligt blir allt så mycket roligare.

Idag har varit en bra dag. Alice fick vara hemma från dagis för att vila upp sig efter helgens drama, och vi har haft jätteskoj. Vi har dekorerat påskris (här finns bilder på det), lekt i solen, cyklat, jag har rensat lite i trädgården, Alice har ritat gubbar (för nästan första gången någonsin).

Idag har jag känt mig som en bra mamma, och en glad och energirik person. Den kan väl inte bara vara våren, eller?

När hjärtat stannar en liten stund

Inatt fick Alice krupp. Eller falsk krupp om man ska vara petig. Det är tydligen relativt ofarligt, men väldigt obehagligt.

Är det inte konstigt att man alltid vaknar? Vid ett i natt vaknade jag och kastade en blick bort mot Alice (som numera sover i vårt rum på heltid igen). Det är tyst men jag ser hur hon sätter sig upp och plötsligt hör jag hur hon börjar hosta och flämta efter andan på ett sätt jag aldrig hört förut. Det låter som att hon har nåt i halsen. (Det som var riktigt läskigt var att hon började prata om en liten, liten boll som hon hade lekt med, och jag trodde att hon hade satt den i halsen. Varför hon nu skulle ha den i sängen, men man tänker inte helt logiskt klockan ett på natten när ens barn får någon form av anfall. Nu tror jag snarare att det kan ha varit något hon drömde, som utlöstes av svullnaden i halsen.)

Hur som helst. Jag kunde i alla fall höra att hon andades, det var inte tvärstopp, så jag ringde 112. De konstaterade att det lät som krupp, falsk krupp alltså, och skickade en ambulans. Johan klädde på sig under tiden och satte sig med Alice invirad i en stor dunjacka ute på furstutrappen i enlighet med instruktioner från sköterskan på larmcentralen.

Efter kanske 15 minuter kom ambulansen, men jag hann inte ens träffa ambulanssjukvårdarna, får de plockade med sig man och barn direkt från trappan, Johan kom bara in och hämtade lite kläder.

I ambulansen fick hon andas in lite adrenalin, och sen fick de åka till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Där fick de ett eget undersökningsrum att vänta i. Alice var väl ganska spak, och trött antar jag, men sov ändå inget under de två timmar de fick vänta på läkaren. Läkaren lyssnade och tittade och konstaterade att det var just krupp och inget annat (samt att Alice också haft en öroninfektion nyligen som läkt ut).

Sen fick de vänta en timme till innan en sköterska kom med medicin, mera adrenalin och flytande kortison. Efter ytterligare en koll av läkaren fick de äntligen åka hem, med lite mer information om hur vi skall göra om det händer igen (ut i kylan, dricka söt saft, andas in varma ångor från varmvatten, och om det inte ger med sig åka till akuten i egen bil).

De kom hem vid fem.

Nu är hon pigg och glad (och faktiskt inte ens bummad över att hon missar dagens födelsedagskalas), och spelar abc-memento med pappa. Vi hoppas att det är över för den här gången och att det inte skall behöva hända igen. En liten nalle fick hon som minne, en tatuering, en penna och en liten groda.

Hjärtat stannade lite där på mig, en liten stund. Men jag är så väldigt tacksam för att det inte var något allvarligt.

Konfetti

Jag har ju glömt berätta. Jag var på lönesamtal på jobbet för ett par veckor sedan, och visst fick Vincent en liten present, en Bukowski-nalle, av mina kollegor!

Ordningen återställd.

Listor och dagar

Jag tror minsann att jag blev lite filosofisk när jag började tänka på de där listorna. Steget till dagarna är ganska litet. Du vet, alla de där dagarna som kom och gick, inte visste jag att det var livet.... Det lär ska vara Stig Johansson som sagt så.

Ibland känner jag att livet går för fort. Min lilla bebis är redan ett halvår, och snart ingen bebis längre. Min första lilla bebis är redan tre-och-ett-halvt och kan allt i hela världen (just nu sitter hon här bredvid mig och leker rollekar med Belle och Askungen i form av klistermärken - "vad är det Belle, vad är det Askungen, jag gillar dig, jag vill gå på bal nu").

Och livet är ganska bra. Jag må gnälla och tjata ibland, men på det stora hela är det bra. Jag är nöjd. Kan till och med drista mig till att säga lycklig. Men så blir jag nästan orolig för att jag skall ångra mig sen. Om några år eller många år, att jag skall fråga mig själv vad jag gjorde med alla de där dagarna. Varför jag inte åstadkommit något. Varför jag inte passade på när jag kunde. Inte för att jag just nu känner det behovet, men jag kanske gör det sen.

Är det kanske åldersnoja? Tiden går så fort och livet är så kort. Eller är jag bara bitter i förväg? Och vilken fruktansvärt onödig grej att fundera över. Egentligen.

En lista gör ingen sommar

Jag har någon slags ide om att listor gör livet enklare och roligare att leva. Några exempel på listor som jag skriver med jämna mellanrum (ja, en lista på listor om man så vill):

* Att göra-listor
En klassiker, behöver väl inte förklaras mer än så?

* Vad jag har gjort-listor
Ibland är det roligare att göra listor på saker som man faktiskt har gjort åstadkommit, lite mer tillfredsställande än att-göra-listorna

* Shopping-listor
Det är så mycket lättare och snabbare och förmodligen billigare att handla mat om man har en ordentlig lista att gå efter. Så jag gör shopping-listor. I alla fall i teorin. I praktiken händer det väl en gång av fyra. Men jag tänker att jag ska. Man kan säga att det står på min lista över grejer jag vill vara beättre på att göra.

* Maträttsinspirations-listor
Som man kan titta på när inspirationen tryter en tisdagskväll. Tyvärr har jag inte gjort en sån lista ännu, men jag har tänkt att jag ska. Det räknas väl?

* Länder jag vill besöka-listor
Resa.... mmmm. Värme. Kultur. Shopping. Mmmmm. I ett annat liv. Sen.

* Saker jag vill göra i mitt liv-listor
Alla de där drömmarna och funderingarna över saker jag vill göra i mitt liv. Jag gör såna listor lite då och då i mitt liv, och nyss hittade jag en anteckningsbok med en sån lista som jag gjorde för ett halvår sen. Överst på den listan står "lära mig att spela piano". Det låter väl fint?

Det är bara det att jag precis har insett att bara för att jag skriver en lista så kommer jag ju inte närmare att faktiskt göra det. Spelar jag piano? Nej. Lägger jag ens fem minuter om dagen åt att fundera på att spela piano? Nej. Vad skall jag göra för att kunna bocka av den punkten på min lista? Vet inte. Jag har bara kommit fram till att jag vill ha gjort. Jag vill vara klar. Jag vill inte göra. Öva piano, hur kul är det?

Listor är väl fint, men det räcker ju inte med att skriva dem. Man måste göra nåt åt dem också. Börja bocka av. Börja öva piano. En lista gör ingen sommar.

Less på gnäll aka en annan mamma

Och då talar jag inte om ungarnas (ja, eller ungens i det här fallet), utan mitt eget gnäll.

Jag är less på att höra mig själv gnälla om att det är så synd om mig. Att min dotter är trotsig. Att jag är trött på den eviga vardagen. Att jag inte orkar. Att jag ska sälja mitt barn på Blocket. Jag är less på mig själv.

Jag vill inte vara en sån mamma.

Det är slut med det nu. Måste hitta andra strategier. Andra sätt att hantera. Annan inställning.

Bli en annan mamma. Men ändå samma.

Barnbarn blir ju trevligt

Planen var att jag nu skulle skriva ett inlägg om hur underbart det är att ha barn. Som motvikt till mitt förra inlägg. Nånting om villkorslös kärlek och utveckling och knubbiga barnaarmar runt halsen, och den där blicken av totalt samförstånd hos den lilla bebisen. Om finurliga tankar och halsband med pärlor i plast. Om knubbiga små lår, om små små fingrar.

Och tack vare farfar som hämtade på dagis och gav mamman några timmars extra avlastning och frihet och besök hos en vän, så kan jag skriva just det inlägget. Tack vare pappan som säger "vi borde fira att hon säger nej, att hon utvecklas och utvecklar en egen personlighet, en egen integritet", trots att han bara minuter tidigare muttrade om gråa hår.

Och ja, det är ju förstås helt fantastiskt att ha barn. Men jag är också hjärtinnerligt trött på vansinnesutbrott, skrik, bråk och trots. Och tröstar mig lite med tanken på barnbarn någon gång i framtiden. När man kan lämna ifrån sig ungarna när de skriker och bråkar.

Varför barn?

Idag är en sån där dag när jag undrar varför jag valde att skaffa barn över huvud taget. Tänk att jag inte ens fattade hur bra jag hade det innan. På den tiden jag inte hade en treåring som kräver all uppmärksamhet konstant och som skriker rakt ut så fort hon inte får precis som hon vill, eller gråter i tio minuter för att hon måste ha fleecetröja under overallen. Ja, jag tog av den förbaskade fleecetröjan till slut, fryser hon så fryser hon, mina öron är viktigare än hennes välbefinnande. Eller nåt.

Det är liksom som att damned if you do, damned if you don't. Antingen är man en dålig morsa för att man inte klär på ungen ordentliga kläder. Eller så är man en dålig morsa för att man inte sätter gränser för barnet och talar om hur det ska vara. Eller så är man en dålig morsa för att man inte lyssnar på hur barnet själv vill ha det.

Treåring som säger: snälla mamma, gör som jag vill nu. Man måste ju skratta samtidigt.

Och så bebis ovanpå allt. Bebis som är så glad och förnöjd för det mesta men som ändå ska ha sitt i form av amning, kläder, blöjbyte, pottning, bärning, sömn, uppmärksamnhet. Som gör att jag INTE kan uppmärksamma allt storan gör omedelbart, eller läsa Puh för henne 24 timmar per dygn. Minst går först, liksom.

För att inte tala om det ekonomiska, eller tiden man inte har och det ständiga dåliga samvetet. Man visste inte hur bra man hade det. Och just idag, en liten, liten stund undrar jag varför?

Får man det, eller är man en dålig morsa då?