Less på gnäll aka en annan mamma

Och då talar jag inte om ungarnas (ja, eller ungens i det här fallet), utan mitt eget gnäll.

Jag är less på att höra mig själv gnälla om att det är så synd om mig. Att min dotter är trotsig. Att jag är trött på den eviga vardagen. Att jag inte orkar. Att jag ska sälja mitt barn på Blocket. Jag är less på mig själv.

Jag vill inte vara en sån mamma.

Det är slut med det nu. Måste hitta andra strategier. Andra sätt att hantera. Annan inställning.

Bli en annan mamma. Men ändå samma.

Barnbarn blir ju trevligt

Planen var att jag nu skulle skriva ett inlägg om hur underbart det är att ha barn. Som motvikt till mitt förra inlägg. Nånting om villkorslös kärlek och utveckling och knubbiga barnaarmar runt halsen, och den där blicken av totalt samförstånd hos den lilla bebisen. Om finurliga tankar och halsband med pärlor i plast. Om knubbiga små lår, om små små fingrar.

Och tack vare farfar som hämtade på dagis och gav mamman några timmars extra avlastning och frihet och besök hos en vän, så kan jag skriva just det inlägget. Tack vare pappan som säger "vi borde fira att hon säger nej, att hon utvecklas och utvecklar en egen personlighet, en egen integritet", trots att han bara minuter tidigare muttrade om gråa hår.

Och ja, det är ju förstås helt fantastiskt att ha barn. Men jag är också hjärtinnerligt trött på vansinnesutbrott, skrik, bråk och trots. Och tröstar mig lite med tanken på barnbarn någon gång i framtiden. När man kan lämna ifrån sig ungarna när de skriker och bråkar.

Varför barn?

Idag är en sån där dag när jag undrar varför jag valde att skaffa barn över huvud taget. Tänk att jag inte ens fattade hur bra jag hade det innan. På den tiden jag inte hade en treåring som kräver all uppmärksamhet konstant och som skriker rakt ut så fort hon inte får precis som hon vill, eller gråter i tio minuter för att hon måste ha fleecetröja under overallen. Ja, jag tog av den förbaskade fleecetröjan till slut, fryser hon så fryser hon, mina öron är viktigare än hennes välbefinnande. Eller nåt.

Det är liksom som att damned if you do, damned if you don't. Antingen är man en dålig morsa för att man inte klär på ungen ordentliga kläder. Eller så är man en dålig morsa för att man inte sätter gränser för barnet och talar om hur det ska vara. Eller så är man en dålig morsa för att man inte lyssnar på hur barnet själv vill ha det.

Treåring som säger: snälla mamma, gör som jag vill nu. Man måste ju skratta samtidigt.

Och så bebis ovanpå allt. Bebis som är så glad och förnöjd för det mesta men som ändå ska ha sitt i form av amning, kläder, blöjbyte, pottning, bärning, sömn, uppmärksamnhet. Som gör att jag INTE kan uppmärksamma allt storan gör omedelbart, eller läsa Puh för henne 24 timmar per dygn. Minst går först, liksom.

För att inte tala om det ekonomiska, eller tiden man inte har och det ständiga dåliga samvetet. Man visste inte hur bra man hade det. Och just idag, en liten, liten stund undrar jag varför?

Får man det, eller är man en dålig morsa då?

En rosa dagbok med lås?

Jag har haft lite bloggpaus, och drabbats av bloggångest. Existensiell sådan.

Vem är jag? Vad vill jag? Vad handlar allt om? Och vad är poängen med den här jämrans bloggen egentligen? Ska man ha en inriktning, skriva om ett speciellt tema? Som föräldraskap, ett ämne som av naturliga skäl ligger mig varmt om hjärtat? Eller inredning? En inredningsblogg skulle onekligen tvinga mig att komma till skott med huset som bara förfaller. Eller kanske politik? Nä, who am I kidding, inte min grej. Alls. Ska satsa på humor? Eller välfomulerad lyrik? En inriktning? Eller ska jag bara fortsätta babbla om allt och inget? Ventilera. Eller ska jag bara lägga ner och börja skriva för hand i en rosa dagbok med lås?

Och är det över huvud taget någon som bryr sig?

Jag vet att jag alltid säger att jag skriver för min egen skull, men så blir man lite fåfäng, och självklart vill jag ju gärna att någon läser. Varför skulle jag annars lägga ut min smutsiga byk på nätet utan tillstymmelse till dagbokslås?

Snart fyller jag år

Min önskelista:

En overlocksymaskin (ja, men man får väl önska, det är ju därför det heter önskelista)
En lattevisp (enligt vissa heter det mjölkvisp)
Kokboken: Peace, love & food av Reneé Voltaire
Träskor i strl 40
Pastamaskin (den får gärna vara gammal och kromig och absolut handvevad)
Och säkert en massa andra saker som jag inte minns nu.... jag får väl återkomma och uppdatera listan ;)

...Och så slutligen, givetvis fred på jorden...

Dags att hämta på dagis?

Det känns nästan lite konstigt att vara hemma. Ändå har jag inte varit borta i mer än fyra dagar. Eller så var det i själva verket mest konstigt att vara borta. Det intressanta var i alla fall att inse att jag på bara några månader har vant mig så vid mina rutiner och tider.

I torsdag, min första dag på Gotland, så hade vi pratat om att ta en lång promenad, men när min vän vid ett-tiden deklarerade att det var dags att packa in oss i bilen och åka iväg och sen promenera så tyckte jag att det kändes helt fel. Liksom alldeles för sent att gå ut på något större äventyr. Men okej då. Det var inte förrän senare jag insåg att det var min inbyggda dagisklocka som protesterade. Promenera nu? Det är ju snart dags att hämta på dagis...

Klockan nio ska A vara på dagis, och klockan tre ska hon hämtas. Det styr ju hela dagen och alla aktiviteter. Att vara på Gotland var semester från dagistider lika mycket som något annat, och det var faktiskt väldigt skönt. Dagarna blev så fria, så långa.

Hoppsan, nu är klockan över tio, det är bäst att jag kommer igång om jag ska hinna göra något innan det är dags att hämta på dagis...

Mera Gotland, snart adjö

Det är så vackert, så obeskrivligt vackert här. Ibland tänker jag att jag vill bo på Gotland, att jag vill bo i detta vackra jämt. Och jobb, ja det går väl att lösa, och boende så klart. Och vänner har jag här. Men inte mamma och pappa, och svärföräldrarna. Och det är där det faller, för nu, med barnen vill jag vara nära dem. Och hemma är ganska vackert också. I alla fall ibland, framför allt på sommaren när vi har lite sol på tomten. Och hemma är ju ändå hemma.

Om några timmar åker jag hem igen. Det har varit härligt, men hemma är ju ändå hemma. Jag saknar min familj.

PS Jo, det där med fastan... Jag har allt druckit kaffe. Och ätit choklad (fast det var mörk choklad utan socker, och det var väl tillåtet va? Hur sa vi Anna?). Och varit sååååå nära att shoppa. Fast det blev inget, så den biten av fastan har jag hållit. Tyvärr. För det var sååå fina saker. Och rea.

Gotland!

Nu har jag landat på Gotland. Landat mitt i en känsla av semester, sommar fast i mars, ringmuren, landat mitt i ett rosa ludd av vänskap hos min kära, kära vän. Underbart.

Semester helt enkelt.

Och så började jag med att ytterligare en gång bryta fastan med en kopp kaffe. Jag är helt enkelt inte så bra på det här med fasta. Eller så är jag jättebra på det egentligen och alla andra fuskar också bara att ingen talar om det för någon annan. Men det var en god kopp kaffe. Och jag är ju faktiskt på semester.

Jag har fuskat.

Men vad gör väl en enda liten liten godisbit om hundra år?

Fan, vad jag är värdelös.

Chailatte

Mums!

Om att göra det lätt för sig

Eller svårt.

Igår fick vi stå över en rolig social tillställning eftersom Alice fortfarande hostar och nyser ur sig gröna aliens titt som tätt. Alice 3 år och trotsig tog inte nyhetens speciellt bra, och själv var jag väl också lite besviken. Om jag ska vara ärlig. Och det ska man ju.

Så jag var tvungen att skapa någon form av Distraktion. Baka bullar. Lagom stort projekt som funkar för mamman att göra med två barn. Speciellt om den ena sover i nästan fyra timmar.

Så Alice och jag bakade bullar. Och matbröd. Och Alice åt bullar. Två stycken goffade hon i sig.

Och mamman fastar. Snacka om att inte göra det lätt för sig. Här bakar jag kanelbullar för första gången på kanske fem år. Eller mer. Jag minns inte ens sist jag bakade kanelbullar. Och så får man inte ens smaka på dem.

Inte direkt att göra det lätt för sig. Men Alice var nöjd och glad trots allt. Och det gjorde att det ändå var värt det. Frestelse eller inte.

Fastar du?

I år blev jag inspirerad (eller kanske utmanad) av en väninna att fasta. Dvs att under 40 dagar avstå från något som jag annars gör. Efter en del resonerande fram och tillbaka bestämde vi oss för att gemensamt fasta följande saker:

* Kaffe (men ej te)
* Socker (allt uppenbart socker, dvs även glass, kakor, godis etc, men inte sådana livsmedel som innehåller viss mängd socker, tex kaviar)
* Nyproducerade varor, om det inte är ekologiskt.

Det blir en utmaning, speciellt sockret tror jag blir svårt (och därmed väldigt nyttigt) för mig att avstå.

Jag ser mig som troende, även om jag inte är aktivt kristen på så sätt att jag går i kyrkan. Jag känner inte heller att jag vill begränsa min tro till den kristna kyrkan, jag tror att Gud är mycket större än så. Men jag är ju ändå uppvuxen med kristna värderingar och traditioner, jag är döpt och konfirmerad, gifte mig i kyrkan och döpte min dotter. Jag har dock aldrig fastat förut, jag tycker att det känns spännande och det inspirerar mig till eftertanke.

Esbjörn Hagberg, biskop i Karlstad stift, har skrivit denna text, som jag kände sammanfattar vad fastan handlar om på ett bra sätt.

Hur mycket sjukdom kan det finnas?

Alltså, hur mycket sjukdom kan det få finnas samtidigt i en och samma familj? Feber till och från i fem dagar. Hos två av fyra familjemedlemmar. Hög feber dessutom. Det suger. Speciellt när man är en av de övriga fyra familjemedlemmarna, som plötsligt måste ta hand om tre bebisar istället för en. Badda med fuktiga handdukar, springa med värktabletter, vatten.

Plötsligt inser jag hur mycket mina föräldrar älskar mig.

Färgexempel

Ok, jag kunde inte låta bli att surfa lite i alla fall. Men i tävlingen nedan som jag deltar i så är det snarare barnvagnen än inredningen som kan bli lite färggladare och blommigare. Men det är kanske en bra start.

http://iverashus.blogspot.com/2009/02/frankofant.html

Jag behöver mer färg

Nu är jag rejält less. Trots extra vila och Alvedon igår kväll så blev jag sjuk i natt. Först frossa, jag kunde bara inte sluta skaka, mer Alvedon och en extra filt. Sen svettningar , mera värk i nacke och slutligen kräkning. Å jag är verkligen ynklig när jag är sjuk.

Jag skyller allt på månaden februari. Det finns liksom ingen färg, och färgbrist torde vara minst lika allvarligt som vitaminbrist. Minst.

Så jag behöver mer färg i mitt liv och i mitt hem. Alla tips och trix om hur man billigt och snabbt kan piffa till inredningen till att bli lite mer färgglad och blommig mottages tacksamt.

Nu borde jag väl också surfa rätt på några blommiga och färgglada bilder som inspiration, men jag orkar inte.

Ont i huvudet...

...och i ryggen, och i knät. Bara skräp med andra ord.

Nu ska jag ta en värktablett och gå och sova lite.

En helt vanlig lördagskväll...

Ett sovande barn i min famn,
en lite större nakenfis bredvid.
Snaskar jordnötsringar,
först trä upp dem,
en på varje finger,
sedan äta av dem en och en.

På teven Nalle Puh.
Eld som sprakar,
kaminmannen eldar och myser.

Kärlek i varje vrå av huset.

En helt vanlig lördagskväll,
och den mest perfekta alla hjärtans dag man kan tänbka sig.

Jag hjärta min säng

Det är de små sakerna i livet som räknas. Det krävs att man är borta en vecka för att verkligen uppskatta det man har. Min säng. Aj lööööv!

Jag körde i diket

Sista dagen på fjällsemestern, och alla är lite möra, någon är förkyld, någon annan har träningsvärk eller ont i kroppen. Alice är treårstrotsig och inget är kul, det går inte att ha vantar på sig, ska bara bara bara titta på teve. Men sammantaget har vi det ganska bra. Vi bestämde att det var eftermiddagsåkning som gällde idag. J skulle ta barnen och jag skulle få en halvdags åkning själv.

Mamma behövde dock köpa en födelsedagspresent och jag ville köpa garn till en mössa, så vi bestämde oss för att först ta en liten sväng till närmsta större samhälle, Funäsdalen, och shoppa lite.

Jag hade väl lite bråttom antar jag, jag minns att jag tittade på klockan flera gånger och tänkte att utflykten nog inte skulle ta mer än en timme.

Sen kom en skarp vänstersväng, isgata på vägen och lite lite för hög hastighet i förhållande till väglag. Det enda jag kunde tänka på var "koppla ur och sväng för att häva en sladd, koppla ur och sväng, koppla ur och sväng". Sen var vi över på fel sida av vägen och jag skrek "helvete" och så blev allt vitt. Ja av snö alltså.

För det var bara snö i diket och det blev en ganska mjuk smäll. Vincent vaknade inte ens. En liten liten buckla på höger sida och 1200 spänn självrisk för bärgning. Men alla oskadda om än lite skärrade. Tänk om tänk om tänk om....

Det blev ingen skidåkning idag.

Treåringstrots + minusgrader = ?

Första fjällsemestern med min egen lilla familj (tillsammans med mina föräldrar och min bror + flickvän). Faktiskt första fjällsemestern tillsammans med min käre make, tro det eller ej, fastän vi varit tillsammans i över tio år! Det är lite störigt att inse att han är bättre på att åka skidor än jag är... ;)

Hur som helst, vi har det kalasfint. Och lite lite jobbigt. För Alice, 3 år och trotsig, vill inte ta på sig vantar. Över huvud taget. Det är bara tvärstopp. Och ute är det ungefär femton minusgrader. Vad tusan gör man då? Biter ihop, gnisslar tänder, mutar, bönar, gråter och kapitulerar.

Och slutligen hittar man något som hon verkligen verkligen inte vill missa - åka skidor (slalom), och då åkte vantarna på.

Vincent, tre månader och lätthanterlig, satt idag i sele hos mormor nästan en hel dag och bara sov så att mamma och pappa fick åka skidor ihop. Man vet inte riktigt hur man skall förhålla sig till honom. Å ena sidan ville jag att han skulle sova så länge som möjligt så att jag skulle få åka slalom en stund, men när han sovit i typ 4 timmar blir man ju nästan orolig - är han sjuk? Aldrig är det riktigt bra. Eller så ska man bara vara nöjd.

Jag är i alla fall glad att jag fick åka skidor. Och jag har inga problem med att ta på mig vantarna.