Nä

Nu är jag snart inte mammaledig längre. Och jag är inte heller någon bloggtyp. Egentligen. Tror jag.

Hej svejs.

Regn

Ibland är det så skönt med regn. Det tvättar själen och lämnar en så skön och frisk känsla efter sig.

Och så hade jag glömt hur roligt det är att plaska i vattenpölarna! Och viktigt, att man inte missar en endaste en!

Jag är lyckligt lottad

En klok person sa en gång att man skulle fokusera på allt som man är tacksam för, och så får man ett bättre liv. Jag tror att det ligger mycket i det.

Idag är jag tacksam för min familj. Min fantastiske make, som alltid ställer upp och stöder mig vad det än gäller. Mina fina fina barn, som är friska, och mina.

Alice, som är finurlig, smart, snäll, uppmärksam, vacker. Strålande helt enkelt.
Vincent som är som en liten buddha, glad, glad, glad och lite tjock. Och vilket leende han fyrar av mot var och en som möter honom.

Jag är så tacksam för min familj, vad skulle jag vara utan dessa tre personer som berikar mitt liv så mycket att jag inte ens kan sätta ord på det?

Tack!

Maskrostider

Nu är det maskrostider. De gula små solarna lyser mot mig vart jag än vänder mig och viskar försynt att

nu är det sommar nu är det sommar det är början på den härligaste tiden på året, sommar och så mycket av sommaren fortfarande kvar

Alice plockar blommorna så fort hon kommer åt:

mamma, jag har plockat blommor till dig, de här två är till dig och de här två är till pappa

och jag övar mig i att släppa taget. Jag tänker på min konsert t-shirt från Whitney Houston konserten när jag var... 10? Den som fick runda små prickar över hela tröjan, från maskrosskaften, den där vita saften som bara inte går att få bort.

nej Alice, lägg inte blommorna på Vincents byxor, inte på mina kläder, nej inte där

och vad spelar det egentligen för roll om Alice kläder får prickar på sig? Jag tänker igen på den där tröjan, som jag älskade så hett, min första konsert, som blev helt och hållet förstörd. Men kommer Alice tre-och-ett-halvt att bry sig, eller är det jag som bryr mig?

Jag sitter och tittar ut genom fönstret på verandan och tittar på maskrosfröna som flyger, det är som snö som virvlar runt, och det är vackert vackert vackert. Alice plockar bollarna så fort hon kommer åt:

mamma titta här, man kan blåsa på dom här bollarna, förstår du?

Ogräs eller inte, jag gillar maskrostider.

Att vilja ha

Jag har haft lite datorpaus. Eller snarare datorrestriktion. Det har blivit för mycket av det goda (onda?) och jag mår inte bra av det. Så därav torkan när det gäller inlägg. Plus att jag givetvis har levt i nuet och faktiskt struntar blankt i att man "ska" uppdatera sin blogg med jämna mellanrum.

Nu sitter jag här och reflekterar över det här med att vilja ha saker. Jag märker så tydligt på mig själv att jag vill ha det jag ser. Jag hänger en del på ett forum som heter Sjalbarn. Det är ett helt fantastiskt gäng tjejer och några killar som pratar om allt möjligt, mycket sjalar (såna man bär barn i) men också så mycket mer om har med föräldraskap och barn att göra. Och lite annat. Hur som helst, när jag hänger där mycket märker jag plötsligt att jag får ett sug, ja ett begär, efter nya vackra sjalar (fastän jag har flera stycken redan). Eller tuffa tygblöjor (fastän vi har så många som behövs). Eller en overlocksymaskin. Men när jag inte är där, så blir allt sånt oviktigt (utom symaskinen, för nu har jag köpt på mig en massa tyger som jag vill sy barnkläder av, och min vanliga maskin klarar inte det).

Jag vill ha det jag ser. Nu sitter jag och drömmer om min trädgård. Jag älskar min trädgård, den är en oas i min ibland så kaotiska värld. Men så lägger jag händerna på ett trädgårdsmagasin, surfar in på ett trädgårdsforum, och plötsligt vill jag ha mer. En altan, en pergola, en damm, en mur, ett plommonträd.... Fastän vi egentligen klarar oss väldigt bra på precis det vi har.

Jag känner mig väldigt ytlig och materialistisk när jag drabbas av det där ha-begäret, men på nåt plan finns ändå tanken att mitt liv skulle vara lite lite bättre om jag hade allt det där. Jag tänker på vårt samhälle idag, vissa kallar det konsumtionssamhälle. Vi pumpas hela tiden fulla med budskap om att vi skall köpa, konsumera, ha mer, mer, mer. Och så längtar jag efter en paus. En semester mitt in i djupaste skogen där inga såna budskap når mig. Där jag får vila från mitt habegär.

Jag vill inget ha. Eller jag vill i alla fall att det vore så.

Leva i nuet

Livet. Familjen. Barnen. Jobbet. Livet. Drömmarna. Besluten. Barnen. Tiden.

Jag funderar över en massa saker just nu. Och kommer inte fram till några bra svar. Men jag fick rådet av en klok person att leva i nuet.

Så nu gör jag det. Lever. I. Nuet.

I mitt nu är det ganska mysigt. Jag har en son som storskrattar när han ser mig.

Jävla Mc Donalds

Ja. Ibland äter vi på McDonalds. Jag har lite ont i magen varenda gång, men det händer. Det är inget jag kan stå för, det är skit, men ibland åh så bekvämt. Länge visste inte A, tre och ett halvt år, vad pommes frites hette, utan sa "såna där pinnar". Jag tyckte att det var rätt skönt, hon var inte helt förstörd i alla fall.

Idag satt vi i bilen och hon fick en påse minimorötter att snacksa på. Och genom en inte helt osökt tankekedja säger plötsligt A:

Mamma, McDonalds har mycket godare mat än vi har hemma.

Hjälp. Fan. Skit. Nu är det kört, nu kommer alla få veta att jag inte bara är en dålig kock utan också en dålig förälder som tar mitt barn till McDonalds och ger henne tomma kolhydrater. Tomma välsmakande kolhydrater tydligen.

Mamma hörde du inte vad jag sa? Jag tycker att McDonalsd mat är godare än vår mat.

Vad svarar man på det? Jo, jag hörde, men jag blir lite ledsen när du säger så.

Var inte ledsen mamma, jag tycker om vår mat hemma också. Bara det att det är ännu godast på McDonalds.

Från och med nu inför jag McD-stopp. No more. Och nu går jag och lagar linssoppa.