Vad jag gör hela dagarna? del II

Byter blöjor, ammar, torkar kräks, byter blöjor, ammar, torkar kräks.... Och så tvätta tygblöjor och nedkräkta bebiskläder.

Vad ska man säga? Det här är livet.

Som en gymnasieelev...

Jag hann klart i tid, jag hade till och med tid att slå in väskorna i fina små paket, och sen bakade jag havrebullar att bjuda på när Helena och Liisa kom hit.

Det är väl det som är problemet, eftersom jag alltid hinner (ja, det som är viktigt i alla fall) så behöver jag aldrig lära mig att komma igång tidigare, så att jag slipper stressa? Jag känner mig som en av mina elever. Jag tjatar och tjatar om att de skall komma igång och jobba med sina uppgifter i god tid, och så kommer de ändå dagen innan deadline och har panik eftersom de precis har börjat med uppsatsen eller med att plugga till provet eller vad det nu är. Jag kanske skall vara lite mer ödmjuk mot mina elever, och inte skaka sorgset på huvudet och sucka "att ni aldrig lär er".

Nu skall jag gå och ställa mig framför spegeln och skaka sorgset på huvudet och sucka lite: att jag aldrig lär mig.

Hinner jag klart i tid?

Idag kommer mina två underbara barnmorskor på återbesök, ett avslutande besök liksom för att kolla läget och knyta ihop säcken. Lite vemodigt på ett sätt, men det ska bli jättekul att träffa dem igen, och visa vilken stor kille V har blivit.

Och så skall man ju ge en present... Eller ska och ska, jag vill ge dem något som tack för en fantastiskt fin upplevelse.

Och jag har fått för mig att jag skall sy en varsin väska åt dem. Typiskt mig att inte göra det lätt för mig och typiskt mig att vara ute i sista minuten. Men när H var på första återbesöket hade hon sina grejer i en gammal, sliten och ful tygkasse. Och när L var på återbesök så hade hon sina grejer i en sladdrig plastkasse. Så då föddes iden om att ge dem en varsin fin tygkasse. Det var för ca 3 månader sedan som denna tanke uppkom. Idag skall de komma. Igår köpte jag tyg.

Jag vet, det är helt vansinnigt, och så typiskt mig. Nu är det en kamp mot klockan. Hinner jag klart innan kl 16.00 då de ringer på dörren? Vi får väl se. Det där med att förkrympa tyget och tvätta och så, det är för fegisar i alla fall. Eller hur?

48 timmar

Storasyster är pigg som en ärta nu. Det var kräks fram till midnatt i lördags, och sen var det över. Nu är hon pigg och frisk, men får inte gå till dagis än. Så nu handlar det om att hålla storasyster sysselsatt och glad och samtidigt se till lillebrors behov.

Mamman sitter i soffan och ammar och storasyster sitter på golvet med sin pusselbok:

- Mamma, du som är så bra på att bläddra i pusselboken utan att bitarna ramlar ut, kan inte du komma och hjälpa mig.

Man kan ju inte annat än skratta åt en sån kommentar. Och såklart att mamman hjälper, så snart det går att lägga ner lillebror. Hon kommer att gå långt den tjejen om hon fortsätter att be snällt om saker som hon vill ha. Och hon vet mycket väl att det funkar. Frågan är bara varför hon inte alltid gör så? Varifrån kommer det där gnället som hon drar till med ibland.

Nu ska jag gå och laga lunch och försöka komma på vad vi skall göra i eftermiddag. Håll tummarna för att jag klarar av det utan att teven åker på.

Kräkssjuka

- Det är killigt i magen, sa storasyster.
- Vaddå killigt i magen? Har du ont i magen eller?
- Nej det killas i magen, svarade hon med ett gnäll.

Plötsligt somnade stora tjejen, bara slocknade som ett ljus i bilbarnstolen där hon satt, på vägen hem från farmor och farfar. Ojdå, det har inte hänt på säkert ett och ett halvt år. Mamman och pappan tittade på varandra (ja, eller hade tittat på varandra om det hade varit möjligt, eftersom det var mörkt, och eftersom mamman körde bilen i superotäckt, halt och blött väglag). Ska vi bli oroliga nu, eller?

Tre minuter senare vaknar hon igen, med ett gnäll och sen ett gråt. Mamman tänder lampan lagom för att se kräkskaskaden spruta ut över barn, bilstol, växelspak och diverse annat skräp som ligger i det aktuella "line of fire".

Nu vet vi vad killigt i magen betydde. Jag som precis nyss tänkte att vi hade klarat oss från kräkssjukan i år. Suck.

Godnatt

Och vila i frid kära fina farmor Ulla.

Slöseri med tid, men bröd ändå

Nu har jag bakat surdegsbröd igen. Ni vet en sån där två-tre-dagarsoperation som jag berättade om tidigare. Och den här gången blev det totalt misslyckat. Vilket slöseri med tid.

Hädanefter håller jag mig till färskjäst. Ett tag i alla fall. Men bakat har jag gjort i alla fall - tack Bissa för receptet på råglimpor som blev HELT suveräna! Och det tog tre timmar istället för tre dygn. Jag ser redan fram emot att äta frukost imorgon!

Vad jag gör hela dagarna?

Ibland* när min man kommer hem efter jobbet så ser hela huset ut som ett katastrofområde. Han brukar lite uppgivet lossa på slipsknuten (symboliskt sett alltså, han har i alla fall inte slips så väldigt ofta) och börja städa och diska innan han ens kommit innanför dörre, och så frågar han med en suck: Vad gör du egentligen hela dagarna?

Sanningen? Ja, ok då. Svaret är: Inte så mycket. Lille V är en ap-bebis som kräver konstant kroppskontakt för att vara nöjd. Så idag har jag suttit i soffan med en sovande bebis på magen i princip hela dagen. Om jag lägger ner honom så vaknar han inom 30 sekunder och så är han jättegnällig för han hade egentligen inte sovit klart. Så då sätter vi oss i soffan igen och ammar lite och så somnar han igen. Och så blir det inte så mycket gjort. Annat är att surfa och blogga och surfa lite igen. Idag har jag till exempel tagit reda på hur man blir doula. Och så är jag lite sugen på att sticka en Åremössa.

Och sen är det plötsligt dags att hämta stora A på dagis och så gå eftermiddagen åt till att hålla henne på gott humöt och så var den dagen slut. Det går så fort och plötsligt måste jag fråga mig själv: Vad gör jag egentligen hela dagarna?

* Egentligen ganska ofta...

Två äventyr, ingen konfetti

Igår var jag ute på två små äventyr, helt i avsaknad av konfetti.

1) Besök på jobbet för att visa upp lille Vincent. Vad hade jag förväntat mig? Vet faktiskt inte, men så många gånger som jag har skramlat till presenter till nya bebisar så trodde jag nog... Inte att de skulle slå på stora trumman, men kanske lite mer uppmärksamhet i alla fall. Men det var trevligt i alla fall, jag satt i lunchrummet och en och annan av mina trevliga kollegor kom förbi och sa hej. Men inte så många att bullarna jag köpte tog slut ens. Men det kan lika gärna ha berott på att jag köpte tråkbullar. Jag skulle köpt riktiga bullar istället för kanelgifflar. Då hade nog fler kommit. Och jag fick ju faktiskt blommor innan jag slutade!

2) Jag har använt ett kreditkort för första gången i mitt liv. Vad hade jag förväntat mig? Tja, kanske inte att det skulle regna konfetti direkt, eller att de skulle ropa ut i högtalarna på Apoteket att "kvinnan i den gigantiska dunjackan med en bebis på magen som köper salva mot tuttsvamp använder nu kreditkort för första gången i sitt liv". Då hade jag nog känt mig lite konfunderad. Men jag hade nog tänkt att det skulle kännas på ett visst sätt. Och att det skulle kännas lite läskigare - kredit är ju trots allt kredit, det är ju inte gratis pengar... Men det kändes som att betala vilken vara som helst med vilka pengar som helst. Vanligt. Och bara det i sig är ju kanske lite läskigt.

Oh, the drama!

Jag är trött på all dramatik nu. Trött på sjukdomar och sjukhus och elände. I november diagnosticerades min mamma med cancer. En "snäll" form av blodcancer, där de flesta kan leva rätt normala liv. Men ändå, cancer. Smaka på ordet bara. Och sen kan du testa kronisk lymfatisk leukemi. Visst, en snäll cancer, säger de, men orden är ändå rätt dramatiska.

Sen så skulle pappa opereras för en förstorad prostata. Ett i sig okomplicerat och odramatiskt ingrepp. Men efteråt... Oh the drama. Det tog tre besök på akuten och fyra på vårdcentralen, samt kateter i ca två veckor innan den pärsen var över.

Och så var det nu nattens drama. Mamma, som skulle till New York idag, sov över hos oss. Vi fastnade framför en fruktansvärd dokumentär om en kvinna som blev kidnappad och hölls fånge som slav i sju år. Det i sig var rätt dramatiskt, men så får mamma kramper i bröstet. Hon hade klagat lite under kvällen över att hon kände som halsbränna, men inte riktigt. Och plötsligt satt hon och höll sig för bröstet och såg ganska lidande ut. Jag kanske skall ta en alvedon, säger hon, men ser lite bekymrad ut. Jag frågade om hon ville ringa sjukvårdsupplysningen.

Efter två minuters samtal med sjöterska på sjukvårdsupplysningen lämnar mamma plötsligt över luren till mig. Jag vill inte skrämma din mamma, säger sköterskan, men med de symptom som hon beskriver så vill jag att ni ringer till 112. Inte skrämma?

Ytterligare en sköterska på 112 säger att de skall skicka en ambulans. Hallå, ambulans? Det gör man ju när man är dödssjuk, liksom. Eller? Det tar ungefär tio minuter så ringer de på dörren. Det var ambulansen, har vi kommit rätt?

Ambulanssjuksköterskorna (som var superproffsiga och jätterara) stannar i ca 40 minuter och gör ett EKG på distans (där kurvorna skickas till sjukhuset där en läkare tolkar dem) och konstaterar att det inte går att utesluta att det är något knas på hjärtat. Läkaren vill göra ett pappers-EKG och ta några blodprov. Så klockan 00.40 åker de iväg med ambulansen och jag tar bebisen med mig och försöker sova. Sova?

05.30 kom hon tillbaka, grundligt undersökt, helt utan hjärtfel och med klartecken från läkarna att flyga idag. Men med ett surrealistiskt besök på akuten i bagaget.

Nu sitter hon någon stans över Atlanten, förhoppningsvis får hon sova lite. Själv ska jag gå och lägga mig tidigt. För jag är trött. Trött på allt drama.

Störigt

Just nu stör jag mig på att jag har valt blogspot för mina bloggar. Blogg.se har mycket snyggare mallar. Men orka migrera alla bloggarna? Skulle inte tro det.

Surdegsbröd

Om någon hade sagt det för ett år sen så hade jag skrattat dem rakt i ansiktet. Men hur det nu är med den saken så har jag bakat surdegsbröd. Från grunden. Vet ni hur mycket jobb det är? Man skall hålla på i dagar. Faktiskt nästan en vecka, för att få till den där surdegsstarten. Och tror ni att det bara är att baka sen? Nej, sen skall man sätta en så kallad fördeg. Och det skall man göra dagen innan man skall baka. Och sen skall det jäsa i typ 12 timmar.... Så det här med surdeg är något för människor som kan planera. Förstår ni nu hur osannolikt det är för just mig att baka surdegsbröd? Men jag fick till det. Och gott var det. Vi får väl se, det kan till och med hända att jag gör det igen, någon gång. *skrattar lite för mig själv*