Nä

Nu är jag snart inte mammaledig längre. Och jag är inte heller någon bloggtyp. Egentligen. Tror jag.

Hej svejs.

Regn

Ibland är det så skönt med regn. Det tvättar själen och lämnar en så skön och frisk känsla efter sig.

Och så hade jag glömt hur roligt det är att plaska i vattenpölarna! Och viktigt, att man inte missar en endaste en!

Jag är lyckligt lottad

En klok person sa en gång att man skulle fokusera på allt som man är tacksam för, och så får man ett bättre liv. Jag tror att det ligger mycket i det.

Idag är jag tacksam för min familj. Min fantastiske make, som alltid ställer upp och stöder mig vad det än gäller. Mina fina fina barn, som är friska, och mina.

Alice, som är finurlig, smart, snäll, uppmärksam, vacker. Strålande helt enkelt.
Vincent som är som en liten buddha, glad, glad, glad och lite tjock. Och vilket leende han fyrar av mot var och en som möter honom.

Jag är så tacksam för min familj, vad skulle jag vara utan dessa tre personer som berikar mitt liv så mycket att jag inte ens kan sätta ord på det?

Tack!

Maskrostider

Nu är det maskrostider. De gula små solarna lyser mot mig vart jag än vänder mig och viskar försynt att

nu är det sommar nu är det sommar det är början på den härligaste tiden på året, sommar och så mycket av sommaren fortfarande kvar

Alice plockar blommorna så fort hon kommer åt:

mamma, jag har plockat blommor till dig, de här två är till dig och de här två är till pappa

och jag övar mig i att släppa taget. Jag tänker på min konsert t-shirt från Whitney Houston konserten när jag var... 10? Den som fick runda små prickar över hela tröjan, från maskrosskaften, den där vita saften som bara inte går att få bort.

nej Alice, lägg inte blommorna på Vincents byxor, inte på mina kläder, nej inte där

och vad spelar det egentligen för roll om Alice kläder får prickar på sig? Jag tänker igen på den där tröjan, som jag älskade så hett, min första konsert, som blev helt och hållet förstörd. Men kommer Alice tre-och-ett-halvt att bry sig, eller är det jag som bryr mig?

Jag sitter och tittar ut genom fönstret på verandan och tittar på maskrosfröna som flyger, det är som snö som virvlar runt, och det är vackert vackert vackert. Alice plockar bollarna så fort hon kommer åt:

mamma titta här, man kan blåsa på dom här bollarna, förstår du?

Ogräs eller inte, jag gillar maskrostider.

Att vilja ha

Jag har haft lite datorpaus. Eller snarare datorrestriktion. Det har blivit för mycket av det goda (onda?) och jag mår inte bra av det. Så därav torkan när det gäller inlägg. Plus att jag givetvis har levt i nuet och faktiskt struntar blankt i att man "ska" uppdatera sin blogg med jämna mellanrum.

Nu sitter jag här och reflekterar över det här med att vilja ha saker. Jag märker så tydligt på mig själv att jag vill ha det jag ser. Jag hänger en del på ett forum som heter Sjalbarn. Det är ett helt fantastiskt gäng tjejer och några killar som pratar om allt möjligt, mycket sjalar (såna man bär barn i) men också så mycket mer om har med föräldraskap och barn att göra. Och lite annat. Hur som helst, när jag hänger där mycket märker jag plötsligt att jag får ett sug, ja ett begär, efter nya vackra sjalar (fastän jag har flera stycken redan). Eller tuffa tygblöjor (fastän vi har så många som behövs). Eller en overlocksymaskin. Men när jag inte är där, så blir allt sånt oviktigt (utom symaskinen, för nu har jag köpt på mig en massa tyger som jag vill sy barnkläder av, och min vanliga maskin klarar inte det).

Jag vill ha det jag ser. Nu sitter jag och drömmer om min trädgård. Jag älskar min trädgård, den är en oas i min ibland så kaotiska värld. Men så lägger jag händerna på ett trädgårdsmagasin, surfar in på ett trädgårdsforum, och plötsligt vill jag ha mer. En altan, en pergola, en damm, en mur, ett plommonträd.... Fastän vi egentligen klarar oss väldigt bra på precis det vi har.

Jag känner mig väldigt ytlig och materialistisk när jag drabbas av det där ha-begäret, men på nåt plan finns ändå tanken att mitt liv skulle vara lite lite bättre om jag hade allt det där. Jag tänker på vårt samhälle idag, vissa kallar det konsumtionssamhälle. Vi pumpas hela tiden fulla med budskap om att vi skall köpa, konsumera, ha mer, mer, mer. Och så längtar jag efter en paus. En semester mitt in i djupaste skogen där inga såna budskap når mig. Där jag får vila från mitt habegär.

Jag vill inget ha. Eller jag vill i alla fall att det vore så.

Leva i nuet

Livet. Familjen. Barnen. Jobbet. Livet. Drömmarna. Besluten. Barnen. Tiden.

Jag funderar över en massa saker just nu. Och kommer inte fram till några bra svar. Men jag fick rådet av en klok person att leva i nuet.

Så nu gör jag det. Lever. I. Nuet.

I mitt nu är det ganska mysigt. Jag har en son som storskrattar när han ser mig.

Jävla Mc Donalds

Ja. Ibland äter vi på McDonalds. Jag har lite ont i magen varenda gång, men det händer. Det är inget jag kan stå för, det är skit, men ibland åh så bekvämt. Länge visste inte A, tre och ett halvt år, vad pommes frites hette, utan sa "såna där pinnar". Jag tyckte att det var rätt skönt, hon var inte helt förstörd i alla fall.

Idag satt vi i bilen och hon fick en påse minimorötter att snacksa på. Och genom en inte helt osökt tankekedja säger plötsligt A:

Mamma, McDonalds har mycket godare mat än vi har hemma.

Hjälp. Fan. Skit. Nu är det kört, nu kommer alla få veta att jag inte bara är en dålig kock utan också en dålig förälder som tar mitt barn till McDonalds och ger henne tomma kolhydrater. Tomma välsmakande kolhydrater tydligen.

Mamma hörde du inte vad jag sa? Jag tycker att McDonalsd mat är godare än vår mat.

Vad svarar man på det? Jo, jag hörde, men jag blir lite ledsen när du säger så.

Var inte ledsen mamma, jag tycker om vår mat hemma också. Bara det att det är ännu godast på McDonalds.

Från och med nu inför jag McD-stopp. No more. Och nu går jag och lagar linssoppa.

Glass funkar alltid

Ben and Jerrys. Cookie dough.

Att deprimera?

Om man kan bli deprimerad och någonting kan vara deprimerande så borde det ju i rimlighetens namn finnas ett verb som heter att deprimera. Eller?

Just nu känner jag mig hur som helst rätt deppad. Är det för att min kexchokladbebis ("go och glad") plötsligt är gnälligare än hela Örebro? Eller för att jag ska börja jobba om drygt tre månader? Eller plötslig åldersnoja och en känsla av att jag inte har åstadkommit något och bara förslösar min tid utan att göra något bestående? Eller är det helt enkelt våren och ovana vid riktigt dagsljus som skapar nån slags bakis-symptom?

Ja, jag vet att det är orättvist att ens använda ordet deprimerad, när det finns så många som är deprimerade "på riktigt", med diagnos och antidepressiva medel och hela faderullan. Men ärligt talat, spelar det någon roll? Jag vet också att det bara är upp till mig att förändra den här känslan, och det gör ju inte saken lättare direkt. Jag känner mig helt enkelt ruggigt otillräcklig just nu.

Nu ska jag amma min lilla örebroare och se om det hjälper med lite oxyticinknark.

Oinspirerad

Vad inspirerar DIG?

Varje dag

Varje dag, gör något för en annan människa
Varje dag, gör något för dig själv
Varje dag, gör något för världen

Så blir varje dag, en bättre dag.

Vem skall DU glädja idag?

Sopade gator

Idag har de sopat gatorna här där jag bor. Det dammar och bullrar av traktorer och lastbilar som drar ikring och hjälper våren på traven.

Det är nog det allra bästa vårtecknet för mig, sopade gator. Får mig att längta efter att åka inlines. Eller bara ta en lång promenad i vårkvällen.

Vår.

Våren, oh the joy

Varför blir allt så mycket lättare när det blir vår? Det blir varmt, ljust, och plötsligt blir allt så mycket roligare.

Idag har varit en bra dag. Alice fick vara hemma från dagis för att vila upp sig efter helgens drama, och vi har haft jätteskoj. Vi har dekorerat påskris (här finns bilder på det), lekt i solen, cyklat, jag har rensat lite i trädgården, Alice har ritat gubbar (för nästan första gången någonsin).

Idag har jag känt mig som en bra mamma, och en glad och energirik person. Den kan väl inte bara vara våren, eller?

När hjärtat stannar en liten stund

Inatt fick Alice krupp. Eller falsk krupp om man ska vara petig. Det är tydligen relativt ofarligt, men väldigt obehagligt.

Är det inte konstigt att man alltid vaknar? Vid ett i natt vaknade jag och kastade en blick bort mot Alice (som numera sover i vårt rum på heltid igen). Det är tyst men jag ser hur hon sätter sig upp och plötsligt hör jag hur hon börjar hosta och flämta efter andan på ett sätt jag aldrig hört förut. Det låter som att hon har nåt i halsen. (Det som var riktigt läskigt var att hon började prata om en liten, liten boll som hon hade lekt med, och jag trodde att hon hade satt den i halsen. Varför hon nu skulle ha den i sängen, men man tänker inte helt logiskt klockan ett på natten när ens barn får någon form av anfall. Nu tror jag snarare att det kan ha varit något hon drömde, som utlöstes av svullnaden i halsen.)

Hur som helst. Jag kunde i alla fall höra att hon andades, det var inte tvärstopp, så jag ringde 112. De konstaterade att det lät som krupp, falsk krupp alltså, och skickade en ambulans. Johan klädde på sig under tiden och satte sig med Alice invirad i en stor dunjacka ute på furstutrappen i enlighet med instruktioner från sköterskan på larmcentralen.

Efter kanske 15 minuter kom ambulansen, men jag hann inte ens träffa ambulanssjukvårdarna, får de plockade med sig man och barn direkt från trappan, Johan kom bara in och hämtade lite kläder.

I ambulansen fick hon andas in lite adrenalin, och sen fick de åka till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Där fick de ett eget undersökningsrum att vänta i. Alice var väl ganska spak, och trött antar jag, men sov ändå inget under de två timmar de fick vänta på läkaren. Läkaren lyssnade och tittade och konstaterade att det var just krupp och inget annat (samt att Alice också haft en öroninfektion nyligen som läkt ut).

Sen fick de vänta en timme till innan en sköterska kom med medicin, mera adrenalin och flytande kortison. Efter ytterligare en koll av läkaren fick de äntligen åka hem, med lite mer information om hur vi skall göra om det händer igen (ut i kylan, dricka söt saft, andas in varma ångor från varmvatten, och om det inte ger med sig åka till akuten i egen bil).

De kom hem vid fem.

Nu är hon pigg och glad (och faktiskt inte ens bummad över att hon missar dagens födelsedagskalas), och spelar abc-memento med pappa. Vi hoppas att det är över för den här gången och att det inte skall behöva hända igen. En liten nalle fick hon som minne, en tatuering, en penna och en liten groda.

Hjärtat stannade lite där på mig, en liten stund. Men jag är så väldigt tacksam för att det inte var något allvarligt.

Konfetti

Jag har ju glömt berätta. Jag var på lönesamtal på jobbet för ett par veckor sedan, och visst fick Vincent en liten present, en Bukowski-nalle, av mina kollegor!

Ordningen återställd.

Listor och dagar

Jag tror minsann att jag blev lite filosofisk när jag började tänka på de där listorna. Steget till dagarna är ganska litet. Du vet, alla de där dagarna som kom och gick, inte visste jag att det var livet.... Det lär ska vara Stig Johansson som sagt så.

Ibland känner jag att livet går för fort. Min lilla bebis är redan ett halvår, och snart ingen bebis längre. Min första lilla bebis är redan tre-och-ett-halvt och kan allt i hela världen (just nu sitter hon här bredvid mig och leker rollekar med Belle och Askungen i form av klistermärken - "vad är det Belle, vad är det Askungen, jag gillar dig, jag vill gå på bal nu").

Och livet är ganska bra. Jag må gnälla och tjata ibland, men på det stora hela är det bra. Jag är nöjd. Kan till och med drista mig till att säga lycklig. Men så blir jag nästan orolig för att jag skall ångra mig sen. Om några år eller många år, att jag skall fråga mig själv vad jag gjorde med alla de där dagarna. Varför jag inte åstadkommit något. Varför jag inte passade på när jag kunde. Inte för att jag just nu känner det behovet, men jag kanske gör det sen.

Är det kanske åldersnoja? Tiden går så fort och livet är så kort. Eller är jag bara bitter i förväg? Och vilken fruktansvärt onödig grej att fundera över. Egentligen.

En lista gör ingen sommar

Jag har någon slags ide om att listor gör livet enklare och roligare att leva. Några exempel på listor som jag skriver med jämna mellanrum (ja, en lista på listor om man så vill):

* Att göra-listor
En klassiker, behöver väl inte förklaras mer än så?

* Vad jag har gjort-listor
Ibland är det roligare att göra listor på saker som man faktiskt har gjort åstadkommit, lite mer tillfredsställande än att-göra-listorna

* Shopping-listor
Det är så mycket lättare och snabbare och förmodligen billigare att handla mat om man har en ordentlig lista att gå efter. Så jag gör shopping-listor. I alla fall i teorin. I praktiken händer det väl en gång av fyra. Men jag tänker att jag ska. Man kan säga att det står på min lista över grejer jag vill vara beättre på att göra.

* Maträttsinspirations-listor
Som man kan titta på när inspirationen tryter en tisdagskväll. Tyvärr har jag inte gjort en sån lista ännu, men jag har tänkt att jag ska. Det räknas väl?

* Länder jag vill besöka-listor
Resa.... mmmm. Värme. Kultur. Shopping. Mmmmm. I ett annat liv. Sen.

* Saker jag vill göra i mitt liv-listor
Alla de där drömmarna och funderingarna över saker jag vill göra i mitt liv. Jag gör såna listor lite då och då i mitt liv, och nyss hittade jag en anteckningsbok med en sån lista som jag gjorde för ett halvår sen. Överst på den listan står "lära mig att spela piano". Det låter väl fint?

Det är bara det att jag precis har insett att bara för att jag skriver en lista så kommer jag ju inte närmare att faktiskt göra det. Spelar jag piano? Nej. Lägger jag ens fem minuter om dagen åt att fundera på att spela piano? Nej. Vad skall jag göra för att kunna bocka av den punkten på min lista? Vet inte. Jag har bara kommit fram till att jag vill ha gjort. Jag vill vara klar. Jag vill inte göra. Öva piano, hur kul är det?

Listor är väl fint, men det räcker ju inte med att skriva dem. Man måste göra nåt åt dem också. Börja bocka av. Börja öva piano. En lista gör ingen sommar.

Less på gnäll aka en annan mamma

Och då talar jag inte om ungarnas (ja, eller ungens i det här fallet), utan mitt eget gnäll.

Jag är less på att höra mig själv gnälla om att det är så synd om mig. Att min dotter är trotsig. Att jag är trött på den eviga vardagen. Att jag inte orkar. Att jag ska sälja mitt barn på Blocket. Jag är less på mig själv.

Jag vill inte vara en sån mamma.

Det är slut med det nu. Måste hitta andra strategier. Andra sätt att hantera. Annan inställning.

Bli en annan mamma. Men ändå samma.

Barnbarn blir ju trevligt

Planen var att jag nu skulle skriva ett inlägg om hur underbart det är att ha barn. Som motvikt till mitt förra inlägg. Nånting om villkorslös kärlek och utveckling och knubbiga barnaarmar runt halsen, och den där blicken av totalt samförstånd hos den lilla bebisen. Om finurliga tankar och halsband med pärlor i plast. Om knubbiga små lår, om små små fingrar.

Och tack vare farfar som hämtade på dagis och gav mamman några timmars extra avlastning och frihet och besök hos en vän, så kan jag skriva just det inlägget. Tack vare pappan som säger "vi borde fira att hon säger nej, att hon utvecklas och utvecklar en egen personlighet, en egen integritet", trots att han bara minuter tidigare muttrade om gråa hår.

Och ja, det är ju förstås helt fantastiskt att ha barn. Men jag är också hjärtinnerligt trött på vansinnesutbrott, skrik, bråk och trots. Och tröstar mig lite med tanken på barnbarn någon gång i framtiden. När man kan lämna ifrån sig ungarna när de skriker och bråkar.

Varför barn?

Idag är en sån där dag när jag undrar varför jag valde att skaffa barn över huvud taget. Tänk att jag inte ens fattade hur bra jag hade det innan. På den tiden jag inte hade en treåring som kräver all uppmärksamhet konstant och som skriker rakt ut så fort hon inte får precis som hon vill, eller gråter i tio minuter för att hon måste ha fleecetröja under overallen. Ja, jag tog av den förbaskade fleecetröjan till slut, fryser hon så fryser hon, mina öron är viktigare än hennes välbefinnande. Eller nåt.

Det är liksom som att damned if you do, damned if you don't. Antingen är man en dålig morsa för att man inte klär på ungen ordentliga kläder. Eller så är man en dålig morsa för att man inte sätter gränser för barnet och talar om hur det ska vara. Eller så är man en dålig morsa för att man inte lyssnar på hur barnet själv vill ha det.

Treåring som säger: snälla mamma, gör som jag vill nu. Man måste ju skratta samtidigt.

Och så bebis ovanpå allt. Bebis som är så glad och förnöjd för det mesta men som ändå ska ha sitt i form av amning, kläder, blöjbyte, pottning, bärning, sömn, uppmärksamnhet. Som gör att jag INTE kan uppmärksamma allt storan gör omedelbart, eller läsa Puh för henne 24 timmar per dygn. Minst går först, liksom.

För att inte tala om det ekonomiska, eller tiden man inte har och det ständiga dåliga samvetet. Man visste inte hur bra man hade det. Och just idag, en liten, liten stund undrar jag varför?

Får man det, eller är man en dålig morsa då?

En rosa dagbok med lås?

Jag har haft lite bloggpaus, och drabbats av bloggångest. Existensiell sådan.

Vem är jag? Vad vill jag? Vad handlar allt om? Och vad är poängen med den här jämrans bloggen egentligen? Ska man ha en inriktning, skriva om ett speciellt tema? Som föräldraskap, ett ämne som av naturliga skäl ligger mig varmt om hjärtat? Eller inredning? En inredningsblogg skulle onekligen tvinga mig att komma till skott med huset som bara förfaller. Eller kanske politik? Nä, who am I kidding, inte min grej. Alls. Ska satsa på humor? Eller välfomulerad lyrik? En inriktning? Eller ska jag bara fortsätta babbla om allt och inget? Ventilera. Eller ska jag bara lägga ner och börja skriva för hand i en rosa dagbok med lås?

Och är det över huvud taget någon som bryr sig?

Jag vet att jag alltid säger att jag skriver för min egen skull, men så blir man lite fåfäng, och självklart vill jag ju gärna att någon läser. Varför skulle jag annars lägga ut min smutsiga byk på nätet utan tillstymmelse till dagbokslås?

Snart fyller jag år

Min önskelista:

En overlocksymaskin (ja, men man får väl önska, det är ju därför det heter önskelista)
En lattevisp (enligt vissa heter det mjölkvisp)
Kokboken: Peace, love & food av Reneé Voltaire
Träskor i strl 40
Pastamaskin (den får gärna vara gammal och kromig och absolut handvevad)
Och säkert en massa andra saker som jag inte minns nu.... jag får väl återkomma och uppdatera listan ;)

...Och så slutligen, givetvis fred på jorden...

Dags att hämta på dagis?

Det känns nästan lite konstigt att vara hemma. Ändå har jag inte varit borta i mer än fyra dagar. Eller så var det i själva verket mest konstigt att vara borta. Det intressanta var i alla fall att inse att jag på bara några månader har vant mig så vid mina rutiner och tider.

I torsdag, min första dag på Gotland, så hade vi pratat om att ta en lång promenad, men när min vän vid ett-tiden deklarerade att det var dags att packa in oss i bilen och åka iväg och sen promenera så tyckte jag att det kändes helt fel. Liksom alldeles för sent att gå ut på något större äventyr. Men okej då. Det var inte förrän senare jag insåg att det var min inbyggda dagisklocka som protesterade. Promenera nu? Det är ju snart dags att hämta på dagis...

Klockan nio ska A vara på dagis, och klockan tre ska hon hämtas. Det styr ju hela dagen och alla aktiviteter. Att vara på Gotland var semester från dagistider lika mycket som något annat, och det var faktiskt väldigt skönt. Dagarna blev så fria, så långa.

Hoppsan, nu är klockan över tio, det är bäst att jag kommer igång om jag ska hinna göra något innan det är dags att hämta på dagis...

Mera Gotland, snart adjö

Det är så vackert, så obeskrivligt vackert här. Ibland tänker jag att jag vill bo på Gotland, att jag vill bo i detta vackra jämt. Och jobb, ja det går väl att lösa, och boende så klart. Och vänner har jag här. Men inte mamma och pappa, och svärföräldrarna. Och det är där det faller, för nu, med barnen vill jag vara nära dem. Och hemma är ganska vackert också. I alla fall ibland, framför allt på sommaren när vi har lite sol på tomten. Och hemma är ju ändå hemma.

Om några timmar åker jag hem igen. Det har varit härligt, men hemma är ju ändå hemma. Jag saknar min familj.

PS Jo, det där med fastan... Jag har allt druckit kaffe. Och ätit choklad (fast det var mörk choklad utan socker, och det var väl tillåtet va? Hur sa vi Anna?). Och varit sååååå nära att shoppa. Fast det blev inget, så den biten av fastan har jag hållit. Tyvärr. För det var sååå fina saker. Och rea.

Gotland!

Nu har jag landat på Gotland. Landat mitt i en känsla av semester, sommar fast i mars, ringmuren, landat mitt i ett rosa ludd av vänskap hos min kära, kära vän. Underbart.

Semester helt enkelt.

Och så började jag med att ytterligare en gång bryta fastan med en kopp kaffe. Jag är helt enkelt inte så bra på det här med fasta. Eller så är jag jättebra på det egentligen och alla andra fuskar också bara att ingen talar om det för någon annan. Men det var en god kopp kaffe. Och jag är ju faktiskt på semester.

Jag har fuskat.

Men vad gör väl en enda liten liten godisbit om hundra år?

Fan, vad jag är värdelös.

Chailatte

Mums!

Om att göra det lätt för sig

Eller svårt.

Igår fick vi stå över en rolig social tillställning eftersom Alice fortfarande hostar och nyser ur sig gröna aliens titt som tätt. Alice 3 år och trotsig tog inte nyhetens speciellt bra, och själv var jag väl också lite besviken. Om jag ska vara ärlig. Och det ska man ju.

Så jag var tvungen att skapa någon form av Distraktion. Baka bullar. Lagom stort projekt som funkar för mamman att göra med två barn. Speciellt om den ena sover i nästan fyra timmar.

Så Alice och jag bakade bullar. Och matbröd. Och Alice åt bullar. Två stycken goffade hon i sig.

Och mamman fastar. Snacka om att inte göra det lätt för sig. Här bakar jag kanelbullar för första gången på kanske fem år. Eller mer. Jag minns inte ens sist jag bakade kanelbullar. Och så får man inte ens smaka på dem.

Inte direkt att göra det lätt för sig. Men Alice var nöjd och glad trots allt. Och det gjorde att det ändå var värt det. Frestelse eller inte.

Fastar du?

I år blev jag inspirerad (eller kanske utmanad) av en väninna att fasta. Dvs att under 40 dagar avstå från något som jag annars gör. Efter en del resonerande fram och tillbaka bestämde vi oss för att gemensamt fasta följande saker:

* Kaffe (men ej te)
* Socker (allt uppenbart socker, dvs även glass, kakor, godis etc, men inte sådana livsmedel som innehåller viss mängd socker, tex kaviar)
* Nyproducerade varor, om det inte är ekologiskt.

Det blir en utmaning, speciellt sockret tror jag blir svårt (och därmed väldigt nyttigt) för mig att avstå.

Jag ser mig som troende, även om jag inte är aktivt kristen på så sätt att jag går i kyrkan. Jag känner inte heller att jag vill begränsa min tro till den kristna kyrkan, jag tror att Gud är mycket större än så. Men jag är ju ändå uppvuxen med kristna värderingar och traditioner, jag är döpt och konfirmerad, gifte mig i kyrkan och döpte min dotter. Jag har dock aldrig fastat förut, jag tycker att det känns spännande och det inspirerar mig till eftertanke.

Esbjörn Hagberg, biskop i Karlstad stift, har skrivit denna text, som jag kände sammanfattar vad fastan handlar om på ett bra sätt.

Hur mycket sjukdom kan det finnas?

Alltså, hur mycket sjukdom kan det få finnas samtidigt i en och samma familj? Feber till och från i fem dagar. Hos två av fyra familjemedlemmar. Hög feber dessutom. Det suger. Speciellt när man är en av de övriga fyra familjemedlemmarna, som plötsligt måste ta hand om tre bebisar istället för en. Badda med fuktiga handdukar, springa med värktabletter, vatten.

Plötsligt inser jag hur mycket mina föräldrar älskar mig.

Färgexempel

Ok, jag kunde inte låta bli att surfa lite i alla fall. Men i tävlingen nedan som jag deltar i så är det snarare barnvagnen än inredningen som kan bli lite färggladare och blommigare. Men det är kanske en bra start.

http://iverashus.blogspot.com/2009/02/frankofant.html

Jag behöver mer färg

Nu är jag rejält less. Trots extra vila och Alvedon igår kväll så blev jag sjuk i natt. Först frossa, jag kunde bara inte sluta skaka, mer Alvedon och en extra filt. Sen svettningar , mera värk i nacke och slutligen kräkning. Å jag är verkligen ynklig när jag är sjuk.

Jag skyller allt på månaden februari. Det finns liksom ingen färg, och färgbrist torde vara minst lika allvarligt som vitaminbrist. Minst.

Så jag behöver mer färg i mitt liv och i mitt hem. Alla tips och trix om hur man billigt och snabbt kan piffa till inredningen till att bli lite mer färgglad och blommig mottages tacksamt.

Nu borde jag väl också surfa rätt på några blommiga och färgglada bilder som inspiration, men jag orkar inte.

Ont i huvudet...

...och i ryggen, och i knät. Bara skräp med andra ord.

Nu ska jag ta en värktablett och gå och sova lite.

En helt vanlig lördagskväll...

Ett sovande barn i min famn,
en lite större nakenfis bredvid.
Snaskar jordnötsringar,
först trä upp dem,
en på varje finger,
sedan äta av dem en och en.

På teven Nalle Puh.
Eld som sprakar,
kaminmannen eldar och myser.

Kärlek i varje vrå av huset.

En helt vanlig lördagskväll,
och den mest perfekta alla hjärtans dag man kan tänbka sig.

Jag hjärta min säng

Det är de små sakerna i livet som räknas. Det krävs att man är borta en vecka för att verkligen uppskatta det man har. Min säng. Aj lööööv!

Jag körde i diket

Sista dagen på fjällsemestern, och alla är lite möra, någon är förkyld, någon annan har träningsvärk eller ont i kroppen. Alice är treårstrotsig och inget är kul, det går inte att ha vantar på sig, ska bara bara bara titta på teve. Men sammantaget har vi det ganska bra. Vi bestämde att det var eftermiddagsåkning som gällde idag. J skulle ta barnen och jag skulle få en halvdags åkning själv.

Mamma behövde dock köpa en födelsedagspresent och jag ville köpa garn till en mössa, så vi bestämde oss för att först ta en liten sväng till närmsta större samhälle, Funäsdalen, och shoppa lite.

Jag hade väl lite bråttom antar jag, jag minns att jag tittade på klockan flera gånger och tänkte att utflykten nog inte skulle ta mer än en timme.

Sen kom en skarp vänstersväng, isgata på vägen och lite lite för hög hastighet i förhållande till väglag. Det enda jag kunde tänka på var "koppla ur och sväng för att häva en sladd, koppla ur och sväng, koppla ur och sväng". Sen var vi över på fel sida av vägen och jag skrek "helvete" och så blev allt vitt. Ja av snö alltså.

För det var bara snö i diket och det blev en ganska mjuk smäll. Vincent vaknade inte ens. En liten liten buckla på höger sida och 1200 spänn självrisk för bärgning. Men alla oskadda om än lite skärrade. Tänk om tänk om tänk om....

Det blev ingen skidåkning idag.

Treåringstrots + minusgrader = ?

Första fjällsemestern med min egen lilla familj (tillsammans med mina föräldrar och min bror + flickvän). Faktiskt första fjällsemestern tillsammans med min käre make, tro det eller ej, fastän vi varit tillsammans i över tio år! Det är lite störigt att inse att han är bättre på att åka skidor än jag är... ;)

Hur som helst, vi har det kalasfint. Och lite lite jobbigt. För Alice, 3 år och trotsig, vill inte ta på sig vantar. Över huvud taget. Det är bara tvärstopp. Och ute är det ungefär femton minusgrader. Vad tusan gör man då? Biter ihop, gnisslar tänder, mutar, bönar, gråter och kapitulerar.

Och slutligen hittar man något som hon verkligen verkligen inte vill missa - åka skidor (slalom), och då åkte vantarna på.

Vincent, tre månader och lätthanterlig, satt idag i sele hos mormor nästan en hel dag och bara sov så att mamma och pappa fick åka skidor ihop. Man vet inte riktigt hur man skall förhålla sig till honom. Å ena sidan ville jag att han skulle sova så länge som möjligt så att jag skulle få åka slalom en stund, men när han sovit i typ 4 timmar blir man ju nästan orolig - är han sjuk? Aldrig är det riktigt bra. Eller så ska man bara vara nöjd.

Jag är i alla fall glad att jag fick åka skidor. Och jag har inga problem med att ta på mig vantarna.

Vad jag gör hela dagarna? del II

Byter blöjor, ammar, torkar kräks, byter blöjor, ammar, torkar kräks.... Och så tvätta tygblöjor och nedkräkta bebiskläder.

Vad ska man säga? Det här är livet.

Som en gymnasieelev...

Jag hann klart i tid, jag hade till och med tid att slå in väskorna i fina små paket, och sen bakade jag havrebullar att bjuda på när Helena och Liisa kom hit.

Det är väl det som är problemet, eftersom jag alltid hinner (ja, det som är viktigt i alla fall) så behöver jag aldrig lära mig att komma igång tidigare, så att jag slipper stressa? Jag känner mig som en av mina elever. Jag tjatar och tjatar om att de skall komma igång och jobba med sina uppgifter i god tid, och så kommer de ändå dagen innan deadline och har panik eftersom de precis har börjat med uppsatsen eller med att plugga till provet eller vad det nu är. Jag kanske skall vara lite mer ödmjuk mot mina elever, och inte skaka sorgset på huvudet och sucka "att ni aldrig lär er".

Nu skall jag gå och ställa mig framför spegeln och skaka sorgset på huvudet och sucka lite: att jag aldrig lär mig.

Hinner jag klart i tid?

Idag kommer mina två underbara barnmorskor på återbesök, ett avslutande besök liksom för att kolla läget och knyta ihop säcken. Lite vemodigt på ett sätt, men det ska bli jättekul att träffa dem igen, och visa vilken stor kille V har blivit.

Och så skall man ju ge en present... Eller ska och ska, jag vill ge dem något som tack för en fantastiskt fin upplevelse.

Och jag har fått för mig att jag skall sy en varsin väska åt dem. Typiskt mig att inte göra det lätt för mig och typiskt mig att vara ute i sista minuten. Men när H var på första återbesöket hade hon sina grejer i en gammal, sliten och ful tygkasse. Och när L var på återbesök så hade hon sina grejer i en sladdrig plastkasse. Så då föddes iden om att ge dem en varsin fin tygkasse. Det var för ca 3 månader sedan som denna tanke uppkom. Idag skall de komma. Igår köpte jag tyg.

Jag vet, det är helt vansinnigt, och så typiskt mig. Nu är det en kamp mot klockan. Hinner jag klart innan kl 16.00 då de ringer på dörren? Vi får väl se. Det där med att förkrympa tyget och tvätta och så, det är för fegisar i alla fall. Eller hur?

48 timmar

Storasyster är pigg som en ärta nu. Det var kräks fram till midnatt i lördags, och sen var det över. Nu är hon pigg och frisk, men får inte gå till dagis än. Så nu handlar det om att hålla storasyster sysselsatt och glad och samtidigt se till lillebrors behov.

Mamman sitter i soffan och ammar och storasyster sitter på golvet med sin pusselbok:

- Mamma, du som är så bra på att bläddra i pusselboken utan att bitarna ramlar ut, kan inte du komma och hjälpa mig.

Man kan ju inte annat än skratta åt en sån kommentar. Och såklart att mamman hjälper, så snart det går att lägga ner lillebror. Hon kommer att gå långt den tjejen om hon fortsätter att be snällt om saker som hon vill ha. Och hon vet mycket väl att det funkar. Frågan är bara varför hon inte alltid gör så? Varifrån kommer det där gnället som hon drar till med ibland.

Nu ska jag gå och laga lunch och försöka komma på vad vi skall göra i eftermiddag. Håll tummarna för att jag klarar av det utan att teven åker på.

Kräkssjuka

- Det är killigt i magen, sa storasyster.
- Vaddå killigt i magen? Har du ont i magen eller?
- Nej det killas i magen, svarade hon med ett gnäll.

Plötsligt somnade stora tjejen, bara slocknade som ett ljus i bilbarnstolen där hon satt, på vägen hem från farmor och farfar. Ojdå, det har inte hänt på säkert ett och ett halvt år. Mamman och pappan tittade på varandra (ja, eller hade tittat på varandra om det hade varit möjligt, eftersom det var mörkt, och eftersom mamman körde bilen i superotäckt, halt och blött väglag). Ska vi bli oroliga nu, eller?

Tre minuter senare vaknar hon igen, med ett gnäll och sen ett gråt. Mamman tänder lampan lagom för att se kräkskaskaden spruta ut över barn, bilstol, växelspak och diverse annat skräp som ligger i det aktuella "line of fire".

Nu vet vi vad killigt i magen betydde. Jag som precis nyss tänkte att vi hade klarat oss från kräkssjukan i år. Suck.

Godnatt

Och vila i frid kära fina farmor Ulla.

Slöseri med tid, men bröd ändå

Nu har jag bakat surdegsbröd igen. Ni vet en sån där två-tre-dagarsoperation som jag berättade om tidigare. Och den här gången blev det totalt misslyckat. Vilket slöseri med tid.

Hädanefter håller jag mig till färskjäst. Ett tag i alla fall. Men bakat har jag gjort i alla fall - tack Bissa för receptet på råglimpor som blev HELT suveräna! Och det tog tre timmar istället för tre dygn. Jag ser redan fram emot att äta frukost imorgon!

Vad jag gör hela dagarna?

Ibland* när min man kommer hem efter jobbet så ser hela huset ut som ett katastrofområde. Han brukar lite uppgivet lossa på slipsknuten (symboliskt sett alltså, han har i alla fall inte slips så väldigt ofta) och börja städa och diska innan han ens kommit innanför dörre, och så frågar han med en suck: Vad gör du egentligen hela dagarna?

Sanningen? Ja, ok då. Svaret är: Inte så mycket. Lille V är en ap-bebis som kräver konstant kroppskontakt för att vara nöjd. Så idag har jag suttit i soffan med en sovande bebis på magen i princip hela dagen. Om jag lägger ner honom så vaknar han inom 30 sekunder och så är han jättegnällig för han hade egentligen inte sovit klart. Så då sätter vi oss i soffan igen och ammar lite och så somnar han igen. Och så blir det inte så mycket gjort. Annat är att surfa och blogga och surfa lite igen. Idag har jag till exempel tagit reda på hur man blir doula. Och så är jag lite sugen på att sticka en Åremössa.

Och sen är det plötsligt dags att hämta stora A på dagis och så gå eftermiddagen åt till att hålla henne på gott humöt och så var den dagen slut. Det går så fort och plötsligt måste jag fråga mig själv: Vad gör jag egentligen hela dagarna?

* Egentligen ganska ofta...

Två äventyr, ingen konfetti

Igår var jag ute på två små äventyr, helt i avsaknad av konfetti.

1) Besök på jobbet för att visa upp lille Vincent. Vad hade jag förväntat mig? Vet faktiskt inte, men så många gånger som jag har skramlat till presenter till nya bebisar så trodde jag nog... Inte att de skulle slå på stora trumman, men kanske lite mer uppmärksamhet i alla fall. Men det var trevligt i alla fall, jag satt i lunchrummet och en och annan av mina trevliga kollegor kom förbi och sa hej. Men inte så många att bullarna jag köpte tog slut ens. Men det kan lika gärna ha berott på att jag köpte tråkbullar. Jag skulle köpt riktiga bullar istället för kanelgifflar. Då hade nog fler kommit. Och jag fick ju faktiskt blommor innan jag slutade!

2) Jag har använt ett kreditkort för första gången i mitt liv. Vad hade jag förväntat mig? Tja, kanske inte att det skulle regna konfetti direkt, eller att de skulle ropa ut i högtalarna på Apoteket att "kvinnan i den gigantiska dunjackan med en bebis på magen som köper salva mot tuttsvamp använder nu kreditkort för första gången i sitt liv". Då hade jag nog känt mig lite konfunderad. Men jag hade nog tänkt att det skulle kännas på ett visst sätt. Och att det skulle kännas lite läskigare - kredit är ju trots allt kredit, det är ju inte gratis pengar... Men det kändes som att betala vilken vara som helst med vilka pengar som helst. Vanligt. Och bara det i sig är ju kanske lite läskigt.

Oh, the drama!

Jag är trött på all dramatik nu. Trött på sjukdomar och sjukhus och elände. I november diagnosticerades min mamma med cancer. En "snäll" form av blodcancer, där de flesta kan leva rätt normala liv. Men ändå, cancer. Smaka på ordet bara. Och sen kan du testa kronisk lymfatisk leukemi. Visst, en snäll cancer, säger de, men orden är ändå rätt dramatiska.

Sen så skulle pappa opereras för en förstorad prostata. Ett i sig okomplicerat och odramatiskt ingrepp. Men efteråt... Oh the drama. Det tog tre besök på akuten och fyra på vårdcentralen, samt kateter i ca två veckor innan den pärsen var över.

Och så var det nu nattens drama. Mamma, som skulle till New York idag, sov över hos oss. Vi fastnade framför en fruktansvärd dokumentär om en kvinna som blev kidnappad och hölls fånge som slav i sju år. Det i sig var rätt dramatiskt, men så får mamma kramper i bröstet. Hon hade klagat lite under kvällen över att hon kände som halsbränna, men inte riktigt. Och plötsligt satt hon och höll sig för bröstet och såg ganska lidande ut. Jag kanske skall ta en alvedon, säger hon, men ser lite bekymrad ut. Jag frågade om hon ville ringa sjukvårdsupplysningen.

Efter två minuters samtal med sjöterska på sjukvårdsupplysningen lämnar mamma plötsligt över luren till mig. Jag vill inte skrämma din mamma, säger sköterskan, men med de symptom som hon beskriver så vill jag att ni ringer till 112. Inte skrämma?

Ytterligare en sköterska på 112 säger att de skall skicka en ambulans. Hallå, ambulans? Det gör man ju när man är dödssjuk, liksom. Eller? Det tar ungefär tio minuter så ringer de på dörren. Det var ambulansen, har vi kommit rätt?

Ambulanssjuksköterskorna (som var superproffsiga och jätterara) stannar i ca 40 minuter och gör ett EKG på distans (där kurvorna skickas till sjukhuset där en läkare tolkar dem) och konstaterar att det inte går att utesluta att det är något knas på hjärtat. Läkaren vill göra ett pappers-EKG och ta några blodprov. Så klockan 00.40 åker de iväg med ambulansen och jag tar bebisen med mig och försöker sova. Sova?

05.30 kom hon tillbaka, grundligt undersökt, helt utan hjärtfel och med klartecken från läkarna att flyga idag. Men med ett surrealistiskt besök på akuten i bagaget.

Nu sitter hon någon stans över Atlanten, förhoppningsvis får hon sova lite. Själv ska jag gå och lägga mig tidigt. För jag är trött. Trött på allt drama.

Störigt

Just nu stör jag mig på att jag har valt blogspot för mina bloggar. Blogg.se har mycket snyggare mallar. Men orka migrera alla bloggarna? Skulle inte tro det.

Surdegsbröd

Om någon hade sagt det för ett år sen så hade jag skrattat dem rakt i ansiktet. Men hur det nu är med den saken så har jag bakat surdegsbröd. Från grunden. Vet ni hur mycket jobb det är? Man skall hålla på i dagar. Faktiskt nästan en vecka, för att få till den där surdegsstarten. Och tror ni att det bara är att baka sen? Nej, sen skall man sätta en så kallad fördeg. Och det skall man göra dagen innan man skall baka. Och sen skall det jäsa i typ 12 timmar.... Så det här med surdeg är något för människor som kan planera. Förstår ni nu hur osannolikt det är för just mig att baka surdegsbröd? Men jag fick till det. Och gott var det. Vi får väl se, det kan till och med hända att jag gör det igen, någon gång. *skrattar lite för mig själv*