En lista gör ingen sommar

Jag har någon slags ide om att listor gör livet enklare och roligare att leva. Några exempel på listor som jag skriver med jämna mellanrum (ja, en lista på listor om man så vill):

* Att göra-listor
En klassiker, behöver väl inte förklaras mer än så?

* Vad jag har gjort-listor
Ibland är det roligare att göra listor på saker som man faktiskt har gjort åstadkommit, lite mer tillfredsställande än att-göra-listorna

* Shopping-listor
Det är så mycket lättare och snabbare och förmodligen billigare att handla mat om man har en ordentlig lista att gå efter. Så jag gör shopping-listor. I alla fall i teorin. I praktiken händer det väl en gång av fyra. Men jag tänker att jag ska. Man kan säga att det står på min lista över grejer jag vill vara beättre på att göra.

* Maträttsinspirations-listor
Som man kan titta på när inspirationen tryter en tisdagskväll. Tyvärr har jag inte gjort en sån lista ännu, men jag har tänkt att jag ska. Det räknas väl?

* Länder jag vill besöka-listor
Resa.... mmmm. Värme. Kultur. Shopping. Mmmmm. I ett annat liv. Sen.

* Saker jag vill göra i mitt liv-listor
Alla de där drömmarna och funderingarna över saker jag vill göra i mitt liv. Jag gör såna listor lite då och då i mitt liv, och nyss hittade jag en anteckningsbok med en sån lista som jag gjorde för ett halvår sen. Överst på den listan står "lära mig att spela piano". Det låter väl fint?

Det är bara det att jag precis har insett att bara för att jag skriver en lista så kommer jag ju inte närmare att faktiskt göra det. Spelar jag piano? Nej. Lägger jag ens fem minuter om dagen åt att fundera på att spela piano? Nej. Vad skall jag göra för att kunna bocka av den punkten på min lista? Vet inte. Jag har bara kommit fram till att jag vill ha gjort. Jag vill vara klar. Jag vill inte göra. Öva piano, hur kul är det?

Listor är väl fint, men det räcker ju inte med att skriva dem. Man måste göra nåt åt dem också. Börja bocka av. Börja öva piano. En lista gör ingen sommar.

Less på gnäll aka en annan mamma

Och då talar jag inte om ungarnas (ja, eller ungens i det här fallet), utan mitt eget gnäll.

Jag är less på att höra mig själv gnälla om att det är så synd om mig. Att min dotter är trotsig. Att jag är trött på den eviga vardagen. Att jag inte orkar. Att jag ska sälja mitt barn på Blocket. Jag är less på mig själv.

Jag vill inte vara en sån mamma.

Det är slut med det nu. Måste hitta andra strategier. Andra sätt att hantera. Annan inställning.

Bli en annan mamma. Men ändå samma.

Barnbarn blir ju trevligt

Planen var att jag nu skulle skriva ett inlägg om hur underbart det är att ha barn. Som motvikt till mitt förra inlägg. Nånting om villkorslös kärlek och utveckling och knubbiga barnaarmar runt halsen, och den där blicken av totalt samförstånd hos den lilla bebisen. Om finurliga tankar och halsband med pärlor i plast. Om knubbiga små lår, om små små fingrar.

Och tack vare farfar som hämtade på dagis och gav mamman några timmars extra avlastning och frihet och besök hos en vän, så kan jag skriva just det inlägget. Tack vare pappan som säger "vi borde fira att hon säger nej, att hon utvecklas och utvecklar en egen personlighet, en egen integritet", trots att han bara minuter tidigare muttrade om gråa hår.

Och ja, det är ju förstås helt fantastiskt att ha barn. Men jag är också hjärtinnerligt trött på vansinnesutbrott, skrik, bråk och trots. Och tröstar mig lite med tanken på barnbarn någon gång i framtiden. När man kan lämna ifrån sig ungarna när de skriker och bråkar.

Varför barn?

Idag är en sån där dag när jag undrar varför jag valde att skaffa barn över huvud taget. Tänk att jag inte ens fattade hur bra jag hade det innan. På den tiden jag inte hade en treåring som kräver all uppmärksamhet konstant och som skriker rakt ut så fort hon inte får precis som hon vill, eller gråter i tio minuter för att hon måste ha fleecetröja under overallen. Ja, jag tog av den förbaskade fleecetröjan till slut, fryser hon så fryser hon, mina öron är viktigare än hennes välbefinnande. Eller nåt.

Det är liksom som att damned if you do, damned if you don't. Antingen är man en dålig morsa för att man inte klär på ungen ordentliga kläder. Eller så är man en dålig morsa för att man inte sätter gränser för barnet och talar om hur det ska vara. Eller så är man en dålig morsa för att man inte lyssnar på hur barnet själv vill ha det.

Treåring som säger: snälla mamma, gör som jag vill nu. Man måste ju skratta samtidigt.

Och så bebis ovanpå allt. Bebis som är så glad och förnöjd för det mesta men som ändå ska ha sitt i form av amning, kläder, blöjbyte, pottning, bärning, sömn, uppmärksamnhet. Som gör att jag INTE kan uppmärksamma allt storan gör omedelbart, eller läsa Puh för henne 24 timmar per dygn. Minst går först, liksom.

För att inte tala om det ekonomiska, eller tiden man inte har och det ständiga dåliga samvetet. Man visste inte hur bra man hade det. Och just idag, en liten, liten stund undrar jag varför?

Får man det, eller är man en dålig morsa då?

En rosa dagbok med lås?

Jag har haft lite bloggpaus, och drabbats av bloggångest. Existensiell sådan.

Vem är jag? Vad vill jag? Vad handlar allt om? Och vad är poängen med den här jämrans bloggen egentligen? Ska man ha en inriktning, skriva om ett speciellt tema? Som föräldraskap, ett ämne som av naturliga skäl ligger mig varmt om hjärtat? Eller inredning? En inredningsblogg skulle onekligen tvinga mig att komma till skott med huset som bara förfaller. Eller kanske politik? Nä, who am I kidding, inte min grej. Alls. Ska satsa på humor? Eller välfomulerad lyrik? En inriktning? Eller ska jag bara fortsätta babbla om allt och inget? Ventilera. Eller ska jag bara lägga ner och börja skriva för hand i en rosa dagbok med lås?

Och är det över huvud taget någon som bryr sig?

Jag vet att jag alltid säger att jag skriver för min egen skull, men så blir man lite fåfäng, och självklart vill jag ju gärna att någon läser. Varför skulle jag annars lägga ut min smutsiga byk på nätet utan tillstymmelse till dagbokslås?

Snart fyller jag år

Min önskelista:

En overlocksymaskin (ja, men man får väl önska, det är ju därför det heter önskelista)
En lattevisp (enligt vissa heter det mjölkvisp)
Kokboken: Peace, love & food av Reneé Voltaire
Träskor i strl 40
Pastamaskin (den får gärna vara gammal och kromig och absolut handvevad)
Och säkert en massa andra saker som jag inte minns nu.... jag får väl återkomma och uppdatera listan ;)

...Och så slutligen, givetvis fred på jorden...

Dags att hämta på dagis?

Det känns nästan lite konstigt att vara hemma. Ändå har jag inte varit borta i mer än fyra dagar. Eller så var det i själva verket mest konstigt att vara borta. Det intressanta var i alla fall att inse att jag på bara några månader har vant mig så vid mina rutiner och tider.

I torsdag, min första dag på Gotland, så hade vi pratat om att ta en lång promenad, men när min vän vid ett-tiden deklarerade att det var dags att packa in oss i bilen och åka iväg och sen promenera så tyckte jag att det kändes helt fel. Liksom alldeles för sent att gå ut på något större äventyr. Men okej då. Det var inte förrän senare jag insåg att det var min inbyggda dagisklocka som protesterade. Promenera nu? Det är ju snart dags att hämta på dagis...

Klockan nio ska A vara på dagis, och klockan tre ska hon hämtas. Det styr ju hela dagen och alla aktiviteter. Att vara på Gotland var semester från dagistider lika mycket som något annat, och det var faktiskt väldigt skönt. Dagarna blev så fria, så långa.

Hoppsan, nu är klockan över tio, det är bäst att jag kommer igång om jag ska hinna göra något innan det är dags att hämta på dagis...

Mera Gotland, snart adjö

Det är så vackert, så obeskrivligt vackert här. Ibland tänker jag att jag vill bo på Gotland, att jag vill bo i detta vackra jämt. Och jobb, ja det går väl att lösa, och boende så klart. Och vänner har jag här. Men inte mamma och pappa, och svärföräldrarna. Och det är där det faller, för nu, med barnen vill jag vara nära dem. Och hemma är ganska vackert också. I alla fall ibland, framför allt på sommaren när vi har lite sol på tomten. Och hemma är ju ändå hemma.

Om några timmar åker jag hem igen. Det har varit härligt, men hemma är ju ändå hemma. Jag saknar min familj.

PS Jo, det där med fastan... Jag har allt druckit kaffe. Och ätit choklad (fast det var mörk choklad utan socker, och det var väl tillåtet va? Hur sa vi Anna?). Och varit sååååå nära att shoppa. Fast det blev inget, så den biten av fastan har jag hållit. Tyvärr. För det var sååå fina saker. Och rea.

Gotland!

Nu har jag landat på Gotland. Landat mitt i en känsla av semester, sommar fast i mars, ringmuren, landat mitt i ett rosa ludd av vänskap hos min kära, kära vän. Underbart.

Semester helt enkelt.

Och så började jag med att ytterligare en gång bryta fastan med en kopp kaffe. Jag är helt enkelt inte så bra på det här med fasta. Eller så är jag jättebra på det egentligen och alla andra fuskar också bara att ingen talar om det för någon annan. Men det var en god kopp kaffe. Och jag är ju faktiskt på semester.

Jag har fuskat.

Men vad gör väl en enda liten liten godisbit om hundra år?

Fan, vad jag är värdelös.

Chailatte

Mums!

Om att göra det lätt för sig

Eller svårt.

Igår fick vi stå över en rolig social tillställning eftersom Alice fortfarande hostar och nyser ur sig gröna aliens titt som tätt. Alice 3 år och trotsig tog inte nyhetens speciellt bra, och själv var jag väl också lite besviken. Om jag ska vara ärlig. Och det ska man ju.

Så jag var tvungen att skapa någon form av Distraktion. Baka bullar. Lagom stort projekt som funkar för mamman att göra med två barn. Speciellt om den ena sover i nästan fyra timmar.

Så Alice och jag bakade bullar. Och matbröd. Och Alice åt bullar. Två stycken goffade hon i sig.

Och mamman fastar. Snacka om att inte göra det lätt för sig. Här bakar jag kanelbullar för första gången på kanske fem år. Eller mer. Jag minns inte ens sist jag bakade kanelbullar. Och så får man inte ens smaka på dem.

Inte direkt att göra det lätt för sig. Men Alice var nöjd och glad trots allt. Och det gjorde att det ändå var värt det. Frestelse eller inte.