Att deprimera?

Om man kan bli deprimerad och någonting kan vara deprimerande så borde det ju i rimlighetens namn finnas ett verb som heter att deprimera. Eller?

Just nu känner jag mig hur som helst rätt deppad. Är det för att min kexchokladbebis ("go och glad") plötsligt är gnälligare än hela Örebro? Eller för att jag ska börja jobba om drygt tre månader? Eller plötslig åldersnoja och en känsla av att jag inte har åstadkommit något och bara förslösar min tid utan att göra något bestående? Eller är det helt enkelt våren och ovana vid riktigt dagsljus som skapar nån slags bakis-symptom?

Ja, jag vet att det är orättvist att ens använda ordet deprimerad, när det finns så många som är deprimerade "på riktigt", med diagnos och antidepressiva medel och hela faderullan. Men ärligt talat, spelar det någon roll? Jag vet också att det bara är upp till mig att förändra den här känslan, och det gör ju inte saken lättare direkt. Jag känner mig helt enkelt ruggigt otillräcklig just nu.

Nu ska jag amma min lilla örebroare och se om det hjälper med lite oxyticinknark.