När hjärtat stannar en liten stund

Inatt fick Alice krupp. Eller falsk krupp om man ska vara petig. Det är tydligen relativt ofarligt, men väldigt obehagligt.

Är det inte konstigt att man alltid vaknar? Vid ett i natt vaknade jag och kastade en blick bort mot Alice (som numera sover i vårt rum på heltid igen). Det är tyst men jag ser hur hon sätter sig upp och plötsligt hör jag hur hon börjar hosta och flämta efter andan på ett sätt jag aldrig hört förut. Det låter som att hon har nåt i halsen. (Det som var riktigt läskigt var att hon började prata om en liten, liten boll som hon hade lekt med, och jag trodde att hon hade satt den i halsen. Varför hon nu skulle ha den i sängen, men man tänker inte helt logiskt klockan ett på natten när ens barn får någon form av anfall. Nu tror jag snarare att det kan ha varit något hon drömde, som utlöstes av svullnaden i halsen.)

Hur som helst. Jag kunde i alla fall höra att hon andades, det var inte tvärstopp, så jag ringde 112. De konstaterade att det lät som krupp, falsk krupp alltså, och skickade en ambulans. Johan klädde på sig under tiden och satte sig med Alice invirad i en stor dunjacka ute på furstutrappen i enlighet med instruktioner från sköterskan på larmcentralen.

Efter kanske 15 minuter kom ambulansen, men jag hann inte ens träffa ambulanssjukvårdarna, får de plockade med sig man och barn direkt från trappan, Johan kom bara in och hämtade lite kläder.

I ambulansen fick hon andas in lite adrenalin, och sen fick de åka till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Där fick de ett eget undersökningsrum att vänta i. Alice var väl ganska spak, och trött antar jag, men sov ändå inget under de två timmar de fick vänta på läkaren. Läkaren lyssnade och tittade och konstaterade att det var just krupp och inget annat (samt att Alice också haft en öroninfektion nyligen som läkt ut).

Sen fick de vänta en timme till innan en sköterska kom med medicin, mera adrenalin och flytande kortison. Efter ytterligare en koll av läkaren fick de äntligen åka hem, med lite mer information om hur vi skall göra om det händer igen (ut i kylan, dricka söt saft, andas in varma ångor från varmvatten, och om det inte ger med sig åka till akuten i egen bil).

De kom hem vid fem.

Nu är hon pigg och glad (och faktiskt inte ens bummad över att hon missar dagens födelsedagskalas), och spelar abc-memento med pappa. Vi hoppas att det är över för den här gången och att det inte skall behöva hända igen. En liten nalle fick hon som minne, en tatuering, en penna och en liten groda.

Hjärtat stannade lite där på mig, en liten stund. Men jag är så väldigt tacksam för att det inte var något allvarligt.