Som en gymnasieelev...

Jag hann klart i tid, jag hade till och med tid att slå in väskorna i fina små paket, och sen bakade jag havrebullar att bjuda på när Helena och Liisa kom hit.

Det är väl det som är problemet, eftersom jag alltid hinner (ja, det som är viktigt i alla fall) så behöver jag aldrig lära mig att komma igång tidigare, så att jag slipper stressa? Jag känner mig som en av mina elever. Jag tjatar och tjatar om att de skall komma igång och jobba med sina uppgifter i god tid, och så kommer de ändå dagen innan deadline och har panik eftersom de precis har börjat med uppsatsen eller med att plugga till provet eller vad det nu är. Jag kanske skall vara lite mer ödmjuk mot mina elever, och inte skaka sorgset på huvudet och sucka "att ni aldrig lär er".

Nu skall jag gå och ställa mig framför spegeln och skaka sorgset på huvudet och sucka lite: att jag aldrig lär mig.