Oh, the drama!

Jag är trött på all dramatik nu. Trött på sjukdomar och sjukhus och elände. I november diagnosticerades min mamma med cancer. En "snäll" form av blodcancer, där de flesta kan leva rätt normala liv. Men ändå, cancer. Smaka på ordet bara. Och sen kan du testa kronisk lymfatisk leukemi. Visst, en snäll cancer, säger de, men orden är ändå rätt dramatiska.

Sen så skulle pappa opereras för en förstorad prostata. Ett i sig okomplicerat och odramatiskt ingrepp. Men efteråt... Oh the drama. Det tog tre besök på akuten och fyra på vårdcentralen, samt kateter i ca två veckor innan den pärsen var över.

Och så var det nu nattens drama. Mamma, som skulle till New York idag, sov över hos oss. Vi fastnade framför en fruktansvärd dokumentär om en kvinna som blev kidnappad och hölls fånge som slav i sju år. Det i sig var rätt dramatiskt, men så får mamma kramper i bröstet. Hon hade klagat lite under kvällen över att hon kände som halsbränna, men inte riktigt. Och plötsligt satt hon och höll sig för bröstet och såg ganska lidande ut. Jag kanske skall ta en alvedon, säger hon, men ser lite bekymrad ut. Jag frågade om hon ville ringa sjukvårdsupplysningen.

Efter två minuters samtal med sjöterska på sjukvårdsupplysningen lämnar mamma plötsligt över luren till mig. Jag vill inte skrämma din mamma, säger sköterskan, men med de symptom som hon beskriver så vill jag att ni ringer till 112. Inte skrämma?

Ytterligare en sköterska på 112 säger att de skall skicka en ambulans. Hallå, ambulans? Det gör man ju när man är dödssjuk, liksom. Eller? Det tar ungefär tio minuter så ringer de på dörren. Det var ambulansen, har vi kommit rätt?

Ambulanssjuksköterskorna (som var superproffsiga och jätterara) stannar i ca 40 minuter och gör ett EKG på distans (där kurvorna skickas till sjukhuset där en läkare tolkar dem) och konstaterar att det inte går att utesluta att det är något knas på hjärtat. Läkaren vill göra ett pappers-EKG och ta några blodprov. Så klockan 00.40 åker de iväg med ambulansen och jag tar bebisen med mig och försöker sova. Sova?

05.30 kom hon tillbaka, grundligt undersökt, helt utan hjärtfel och med klartecken från läkarna att flyga idag. Men med ett surrealistiskt besök på akuten i bagaget.

Nu sitter hon någon stans över Atlanten, förhoppningsvis får hon sova lite. Själv ska jag gå och lägga mig tidigt. För jag är trött. Trött på allt drama.