Idag är en sån där dag när jag undrar varför jag valde att skaffa barn över huvud taget. Tänk att jag inte ens fattade hur bra jag hade det innan. På den tiden jag inte hade en treåring som kräver all uppmärksamhet konstant och som skriker rakt ut så fort hon inte får precis som hon vill, eller gråter i tio minuter för att hon måste ha fleecetröja under overallen. Ja, jag tog av den förbaskade fleecetröjan till slut, fryser hon så fryser hon, mina öron är viktigare än hennes välbefinnande. Eller nåt.
Det är liksom som att damned if you do, damned if you don't. Antingen är man en dålig morsa för att man inte klär på ungen ordentliga kläder. Eller så är man en dålig morsa för att man inte sätter gränser för barnet och talar om hur det ska vara. Eller så är man en dålig morsa för att man inte lyssnar på hur barnet själv vill ha det.
Treåring som säger: snälla mamma, gör som jag vill nu. Man måste ju skratta samtidigt.
Och så bebis ovanpå allt. Bebis som är så glad och förnöjd för det mesta men som ändå ska ha sitt i form av amning, kläder, blöjbyte, pottning, bärning, sömn, uppmärksamnhet. Som gör att jag INTE kan uppmärksamma allt storan gör omedelbart, eller läsa Puh för henne 24 timmar per dygn. Minst går först, liksom.
För att inte tala om det ekonomiska, eller tiden man inte har och det ständiga dåliga samvetet. Man visste inte hur bra man hade det. Och just idag, en liten, liten stund undrar jag varför?
Får man det, eller är man en dålig morsa då?
var får fyran filura?
13 years ago
4 comments:
En kombo-kommentar och lite svammel....
Jag läser din blogg och jag bryr mig. Tycker det är superkul att följa lite hur det är med dig och din familj. Så lås inte in dina tankar i en rosa bok (tja ... förutom de kanske mest intima tankarna;)
Lite lustigt att du skriver "Varför barn?" just idag. Jag ställde mig precis samma fråga i morse under ett av alla dessa utbrott som 3-åringar verkar bjuda på. Att min mage dessutom växer för varje dag för att förhoppningsvis resultera i en välmående bebis i slutet av maj gör att tanken gror mer och mer "Hur ska detta gå?", "Hur ska man räcka till?!"
Men att du skulle var en dålig mamma, no way!
Visst var livet annorlunda när man inte hade barn, en riktig ego-tripp liksom. Men med barnen kommer också väldigt mycket skratt och kärlek tycker jag. För att man riktigt ska fatta det så måste man nog ha de där dagarna då man mest vill låsa in sig på toa och gråta....
/Linda (ex-grannen)
Three year olds are rough. Trust me, I've gone through it twice but the good news is that four and five are just lovely ages. I also figured that kids break parents in so we can deal in the teenage years.
Hang in there, you aren't the only parent who has had days like that (which of course doesn't make it any easier). Hopefully you aren't beating yourself up for having thoughts like this.
I usually like to go into my children's bedrooms while they sleep and see how beautiful and peaceful they are. That usually helps make up for the craziness earlier in the day.
Hope things are better now,
A
Linda - grattis till bebis! Och vad roligt att du läser.
Ally - sometimes I think I love my children the most when they sleep. Kind of tragic. But it does help. And it's a lot better today.
Det är nog omöjligt att vara en perfekt förälder, eller också är det just det som gör en till en bra förälder, att man inte ser sina val som de självklart helt korrekta utan att man faktiskt tvekar över sina beslut, undrar om man verkligen gjode rätt...
Post a Comment