Planen var att jag nu skulle skriva ett inlägg om hur underbart det är att ha barn. Som motvikt till mitt förra inlägg. Nånting om villkorslös kärlek och utveckling och knubbiga barnaarmar runt halsen, och den där blicken av totalt samförstånd hos den lilla bebisen. Om finurliga tankar och halsband med pärlor i plast. Om knubbiga små lår, om små små fingrar.
Och tack vare farfar som hämtade på dagis och gav mamman några timmars extra avlastning och frihet och besök hos en vän, så kan jag skriva just det inlägget. Tack vare pappan som säger "vi borde fira att hon säger nej, att hon utvecklas och utvecklar en egen personlighet, en egen integritet", trots att han bara minuter tidigare muttrade om gråa hår.
Och ja, det är ju förstås helt fantastiskt att ha barn. Men jag är också hjärtinnerligt trött på vansinnesutbrott, skrik, bråk och trots. Och tröstar mig lite med tanken på barnbarn någon gång i framtiden. När man kan lämna ifrån sig ungarna när de skriker och bråkar.
var får fyran filura?
13 years ago
1 comment:
Det är precis hur jag resonerar ibland också..... :)
Post a Comment